För första gången (förmodligen i världshistorien) så känner jag mer för att sitta vid word och skriva än att sitta här, vid internet. Å andra sidan har jag inget att skriva på word heller, så hehe, har ingen aning om vad jag egentligen käbber för.
Idag var jag och Anneli på en riktig ordentlig jobbsökarrunda, det kändes faktiskt bra. Blev ombedd att lämna namn och nummer på två ställen, varav båda två hade någon slags turistanknytning (undrar om det betyder något?), men det var nog de två jobb som jag också blev mest pepp på.
Det kan vara bland de sista gångerna som jag sover hemma, hemma de här kommande nätterna. Egentligen är det en rätt skrämmande tanke, speciellt om man har bott på samma ort, i samma hus, i nitton års tid och plötsligt inser att det är dags att flytta på sig. Dags att ge tid åt andra orter, andra platser och ett annat liv.
Men å andra sidan kanske allting skiter sig, jag får kanske varken jobb eller lägenhet där ute i stora vida världen utan ser mig tvingad till att flytta hem igen.
Å en tredje sida så kanske jag hittar ett jobb, får en lägenhet och återvänder endast för att packa ner mina tillhörigheter, alla mina böcker i kartonger, alla kläder i väskor. Nitton år i några kartonger.
Å en fjärde sida så måste jag ägna en medlidande tanke åt min kära familj. Pia och Benny som blir tvingade att ha mig på sin soffa, och stackars Viktor som får ge mig husrum då de förstnämnda tröttnat. Ni betyder nog mer än ni anar.
Kan ju alltid hänga upp en lapp… “Bor ni i Värnamo och oroar er för vem som ska ta hand om växterna eller katten då ni är iväg på semester? Oroa ej er längre! Jag vaktar er lägenhet eller ert hus helt gratis!”
Lördag, lördag, lördag. Idag har vi faktiskt en del planerat. Får väl se om det går enligt planerna också. Och sen är det ju lördag också. Och lördag betyder Doctor Who!
Såg också sista avsnittet av Flood igår, vilket den första delen var en riktig besvikelse. Trodde faktiskt inte att Robert Carlyle kunde befatta sig med sådan skit, nåväl, det var åtminstone min första tanke och jag bestämde mig för att se andra delen mest för att få den ljuva smaken av att kunna hacka ner på dåliga specialeffekter. Jag hackade inte så mycket faktiskt. Filmen/miniserien handlar om hur en stormflod slår in över London och dränker praktiskt taget hela staden. Deras specialeffekter för just den här dränkningen var riktigt skickliga och även om den var ganska förutsägbar så hängde den ändå kvar i tankarna efter sluttexten. Men det är ingen serie/film som jag skulle bestämma mig för att ha i dvd-hyllan eller tanka ner. Nej, att ha sett den en gång räcker gott och väl.
Fredag åter igen utan att det har hänt ett enda smack, den här veckan heller. Sitter här och lyssnar på Moby i väntan på en snilleblixt. Ha-ha-ha.
Kände mig förresten nödgad att skriva ett inlägg då det inte har kommit något på några dagar.. så här har ni! Håll till godo.
Det är ett fenomen man egentligen bara ser på tv och film. Eller det var åtminstone vad jag trodde, amerikanska filmer ironiskt nog också. Men nu vet jag att det kan hända i verkligheten. 30 augusti gick Stan Borgstrom bort. Jag hatar den meningen, “gick bort”, och “dog” är alldeles för brutalt. He passed away. Egentligen trodde jag nog inte att jag skulle sörja så mycket, då vi inte har setts alls mycket på sistone och inte heller hört av varandra. Men det blev ett brutalt uppvaknande. Jag saknar honom, och hatar tanken på att han inte kommer att finnas där och ta emot oss med öppna armar när (och om) vi kommer över till USA. Hans leenden har jag nu endast på gamla fotografier, hans ord på papper, både datorskrivna och handskrivna. Snirkliga, vackra bokstäver pryder de där blekvita breven jag fann i en gammal godisburk uppe i en byrålåda. Tillsammans med några fotografier som han hade skickat över, och ett bokmärke. En present. “To Henrietta, from Stan” Jag blev sittande med benen i kors på sängen och läste breven om och om igen, bara undrade ifall jag hade kunnat göra något annorlunda. Kanske skrivit oftare, berättat mer om vad som hände i mitt liv, för det var ju sådant han ville höra. Eller kunde jag ha besökt honom? Det är sådant jag inte får veta svaret på. Det är sådana här händelser som får mig att minnas ett hopp, ett hopp om att få återse våra nära och kära som dött, i ett paradis. Där, kommer han att vänta med öppna armar.
Ni har säkert hört talas om fenomenet trekkies, fans av Star Trek som klär ut sig till Spock och lär sig klingonska. Ikväll har jag lärt mig ett nytt fenomen. Whovians. Först trodde jag faktiskt inte riktigt att Doctor Who-fans hade en egen “titel” .. jag satt och filade på namn såsom, Whoeys och annat nerdigt (ja jag har ganska tråkigt). Tills jag då lyckades googla upp Whovians (och de har sitt säte på Gallifrey) Vilken lättnad! För erkänn att Whovians låter lite coolt? (med risk för att låta RIKTIGT nerdig!) Jag har anammat den titeln på mig själv faktiskt, inte för att jag tänker bli extrem och resa jorden runt i jakt på fan-konvent, för det skulle bara vara rent absurt, utan för att jag härmed öppet tänker gå ut med att jag har blivit lite fast vid serien. Thats it.
Dessutom vill jag ge en käftsmäll åt SVT. För enligt diverse forum samt SVT’s egna sida, så har de uppenbarligen sänt första säsongen av den nya vågen av Doctor Who (starring en smått träig Christopher Ecclestone) men sedan inte alls velat köpa in säsong 2 och 3. De gjorde väl samma sak med Torchwood såvitt jag vet (och för er som inte vet är Torchwood en spinoff-serie på DW). Men grejen med DW är att den serien aldrig riktigt fick sin golden age fören Chris Ecclestone efter bara några månader i rollen lät David Tennant axla ansvaret som universums time-lord. Och detta hände med start i säsong 2. Jag tror faktiskt att DW skulle kunna bli uppskattat så som den nu ser ut, för point taken… Tennant är betydligt bättre i rollen än vad Ecclestone någonsin har varit.
Framtiden är lika mörk som alltid. Snart är det dags för uppföljarserien till Life on Mars (som mamma jättegärna vill se, och jag lär väl sitta vid hennes sida bara för att jag inte har något bättre för mig) och efter det är det dags för det allra sista avsnittet av The Black Donnellys, någonsin. Och i en annan del av mitt liv sitter jag och planerar på ett kommande enmansmaraton al’a Doctor Who, eller finns det någon där ute som vill löpa maratonet tillsammans med mig? Kan erbjuda er science fiction, skratt, bedårande skotte i trench-coat (med engelsk dialekt men whatever) och tidsresande, och givetvis all glass, godis och snacks som hör till när man ska ha ett tv-maraton. Oh, kanske skulle köpa hem lite Ben&Jerry’s icecream, så att jag kan tycka synd om mig själv på samma gång. Inget går upp mot Ben&Jerry’s och David Tennant om man vill bli på bättre humör.
Intresse-ansökan sänds som kommentar. Over and out.
Igår kväll fick jag en idé. Min kära mor endast stirrade på mig med ett, låt mig förklara: ena ögonbrynet lätt höjt med en glimt av ‘du är totalt utom hjälp’ i ögonen, och en skvätt ‘det där är nästan obeskrivligt korkat omänskligt’. Jag älskar den hjälp man får i min familj 
Idéen då. Bestod av att jag, nästa höst då nya kurser tar sin början, söker in för att läsa omvårdnad. Åh-hå nej då, jag vill inte jobba med människor. Jag tänker gå omvårdnad bara för att ha en referens att luta mig mot då jag söker jobb på bårhuset!
Om de inte är alldeles för likgiltiga där förstås, är ju lätt att det kan bli lite dött.
