Like a Rolling Stone

Vad meningsfullt det känns att skriva blogg när man får 1 besökare två dagar i rad.  Ganska intressant att sedan undra vem denna enda besökaren är?

Hursomhelst är jag i något smärre upplösningstillstånd för ögonblicket. All klädespackning är avklarad, och all annan packning ska finputsas så fort det blir tid att göra sig ordentligt iordning. Det roliga med mig är att jag är fullt inkapabel till att packa långt i förväg. För sådant som jag behöver ha med mig är också sådant som används dagligen, ja mer eller mindre sekundligen. Det betyder alltså (logiskt sett) att jag inte kan packa ner allt fören i absolut sista sekunden. Ting såsom bok, skrivblock och penna kan inte åka ner i väskan fören jag vet med mig att jag inte kommer att ha tid att använda dem innan avfärd. Jag känner mig väldigt omständig i sådana här situationer, inte heller blir det bättre av att jag minns att jag måste bädda nytt i sängen så att allt är mysigt och klart att sova i när man kommer hem igen. Det hjälper inte heller att jag är SCARED SHITLESS ÖVERHUVUDTAGET!

Men nu är det nog säkrast att jag tar mig i kragen, avslutar blogginlägget och lämnar er för helgen. Sayonara and see you on sunday! (då blir det förresten dags för Viggo att sätta tassarna i vårat residens igen – och det ser vi fram emot! Äntligen lite vettigt sällskap i huset…)

Over and out. 

Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again

Riley och stress är två negativa poler. Vi går inte ihop. “Not compatible” som en cybermen skulle ha sagt strax innan han deletar oss (lägg märke till min oerhört charmiga försvenskning och avrundning av det engelska ordet ‘delete’ till ‘deleta’, dvs ‘förinta’ eller något i den stilen)

Har sprungit omkring som en skållad bäver hela kvällen i försök att få ordning på allt. Imorgon åker jag (vi) till Falkenberg, och då måste man ju faktiskt ha packning med sig. Negativiteten är bara den att jag aldrig vet vad jag ska ha för kläder på/med mig fören absolut sista timmen innan deadline, så allt sådant kommer att tvingas stressas vidare med imorgon. Dessutom köpte jag en film idag (Bravo Two Zero med den alltid lika underbara Sean Bean i huvudrollen) som jag skulle vilja titta på, men så skulle jag också behöva skriva lite mer på projektet. “Skriv alltid något varje dag, hur mycket eller lite inspiration du än har” som min handledare en gång sade till mig (dock utan önskad effekt)

Så just nu är jag kluven. Skriva på något som jag inte har någon blixtrande inspiration till, eller dreggla någon timma framför en snygg karl i uniform?

Back in Black

Hittade en alldeles underbar spellista med gamla rocklåtar. Thin Lizzy, REO Speedwagon,  The Who, Rolling Stones… Bara för att nämna några! Gamla klassiker som man inte hade en aning om vem som gjort ploppar plötsligt upp på spellistan likt guldkorn i en lerig flod och får en att digga med, med ett nästintill småfjantigt leende på läpparna.

Dock ska jag snart byta över till soundtracket från The Rock. Upptäckte häromdagen att det är den ultimata musiken för mig att lyssna på när jag skriver på mitt nya projekt. Och tro det eller ej, men det går bra. I’m back in black (in more than one way this time)

T H I N G S . O N . M Y . M I N D

• Att tröstäta jordgubbar och choklad och dricka mjölk till det är laxerande.

• Trots att jag har lyckats skriva klart prologen idag så känner jag mig inte glad. 

• Jag saknar morbror och tycker att han kan komma tillbaka från Thailand nu.

• Vet inte Imodium Plus om att jordgubbar inte växer på träd? (bokstavligt talat alltså)

• Jag känner en vag ångest inför att åka till Strängnäs i år.

Attack and Release

Den opublicerade och smått självdestruktiva författeren försöker skapa. Skriver rättare sagt för hand, med en bläckpenna vars svarta bläck föga överraskande svärtar av sig längs med handen, underbart följsamma papper som känns alldeles anteckning och äkta, och som jag direkt drar loss ifrån blocket så fort en sida är fullskriven. De redan skrivna papperen, överkladdade på sina ställen, streckade och skrivna, ligger till hälften under blocket och den nuvarande sidan och en bok om SAS, “Historien om världens mest berömda elitförband” (av Steve Crawford). Och tabblistan på datorn; Wikipedia – Heckler & Koch MP5 (automatvapen), Yahoo! Babel Fish (english-spanish translation) ~ förvånansvärt få tabbar för att vara under ett författande ögonblick, jag brukar ha minst tjugo olika tabbar och tjugo olika ämnen (och det skulle nog ha varit det också om jag inte hade varit duktig pedant och stängt ner de tabbarna med “submachine guns” – “Colombia” och “Browning”,  samtliga Wikipedia… Fy mig…)

Captain Riley’s A-Changin’

Lovin’ it

Ingen särskild video, utan endast sången spelad till soundtrackets framsida. Men hursomhaver så är det för tillfället en av mina absoluta favoritsånger. “I’m not there” skriven av Bob Dylan men här framförd i cover-version av Sonic Youth. Dylan är kanske som bekant my favourite i musikvärlden numero uno, men här måste jag faktiskt medge att Sonic Youth gör en bättre version av låten än vad Dylan själv gjorde. Lyssna och njut!

Todays Playlist #1

Hörde en alldeles underbar låt på radion (BBC Foyle) och blev som förtrollad. Det är inte ofta det händer längre, men när det väl inträffar är det fantastiskt. En sådan där låt som får en att le av lugn och satisfaction, som gör ens dag litet ljusare än vad den annars skulle ha varit. Jag får väl bara ta i beaktning att det kanske inte är så många av mina läsare som uppskattar just den här genren. Låten heter “Pancho and Lefty” och är skriven av Townes Van Zandt, och är i den första videon sjungen av Steve Earle. Ta er tid att lyssna (åtminstone på den första videon), det är den värd.

Helt klart den (enligt mig) bästa versionen, men som den Dylan-fantast jag är kunde jag inte låta bli att skrika av förtjusning då jag fann en duett mellan Willie Nelson och just Bob Dylan, med samma låt:

Passing Afternoon

Vet ni vad, jag hade tänkt försöka skriva idag med. Men jag misstänker att det är blott en hazy summers day dream.

Vaknade för övrigt 10.45 (TIO Å FÖTTIFEM) idag, var smått mosig i huvudet då jag snubblade upp ifrån min kära madrass och släpade mig ut till badrummet. Vaknade rätt så kvickt, konstaterade att jag inte orkade göra något med håret utan snurrade endast upp det med en klämma i nacken, och då luggen var alldeles för vågig för att göra mig bekväm med mitt leverne så tog jag helt sonika platt-tången och plattade luggen. Mycket fint. Host.  

Så nu sitter jag här, gnager på mina icke-existerande romanidéer och lyssnar på nordirländsk radio. Fullt normalt. Fullt normalt. (En människa som talar sanning behöver inte upprepa sitt statement och om de är fullkomligt uppriktiga så gör de inte det heller, om någon upprepar ett statement en eller flera gånger är det ett möjligt tecken på att personen ifråga inte riktigt menar vad han/hon säger)

Old Habits Die Hard

I flera dagar nu har jag haft en liten karaktärsidé som jag har gått runt och tuggat på, och igår (när jag såg om filmen som tände den där lilla lampan) tror jag faktiskt att jag kom på inledningen till boken. Inte i skriven form eller så, jag vet bara hur den skulle kunna se ut på film – för det är så jag ser mina idéer nuförtiden, likt en film (kanske borde jag jobba med filmproduktion trots allt?) – hur eller när jag ska lyckas omvandla dessa bilder till skriven form är dock en helt annan fråga. Faktum är att jag dessutom inte har den blekaste aning om exakt vad som skulle kunna hända, eller ens hur den sedan ska fortsätta. Jag har helt enkelt bara en dröm, ingen riktig handling.

Ni som gick i min klass, och var med under den helvetiska resa som vi kallade för Projektarbete, vet på ett ungefär vad det var för en sorts genre jag skrev i. Denna genre (amerikansk soldataction) är egentligen inget jag vill fastna i, både för att det kräver så oerhört mycket research, men också för att det känns oinspirerat på något sätt. “Du kommer att tjäna pengar på det här” som min projektledare sa, jovisst, men kommer det att släcka den poetiska törsten inom mig? Hursom är denna nya idé i samma genre, fast den amerikanska soldaten har förmodligen bytts ut mot en brittisk motsvarighet istället. Denna genre kräver hursomhelst en handling som gränsar mot deckare, det vill säga någon händelse som behöver trasslas upp av karaktärerna allt eftersom boken fortlöper. Det är detta jag är totalt värdelös på, jag kan inte hur mycket jag än försöker komma på en händelse som skulle kunna vara såpass intressant att läsarna skulle vara intresserade. Terrorister har ju alltid legat mig lite varmt om hjärtat, men det känns lite oorginellt. Är det någon där ute som har ett förslag så går jag alltid att nå på mobiltelefonen, msn (allt som oftast) eller bara genom en kommentar här på bloggen.