In a pathetic state of mind

Jag vill sitta på en parkbänk i Stephens Green och se vakterna spatsera förbi som säger åt en tanklös cyklist att inte cykla innanför parkens staket. Se människor skratta åt något som borde roa mig. Höra ljudet av änderna som slår upp det mörka damm-vattnet i kaskader som glittrande pärlar sig i deras fjädrar. Känna pulsen av staden så nära inpå samtidigt som naturen ligger just runt hörnet. Vill känna den skrovliga stenen under mina armbågar då jag lutar mig ner för att stirra ner i vattnet som rinner under broarna.

Jag vill känna mig fri.

We are closed in and the key is turned

Satt och grubblade på det där fenomenet med bilddagboken tidigare idag… Vad det egentligen är som driver en människa till att ladda upp sina bilder på en allmän internetsida, visa upp sig själv, sin omgivning och allt det där för omvärlden. Sökan efter ett accepterande kanske, eller bara en liten gnutta av (här har jag helt tappat bort det svenska ordet så jag kommer att lägga in det engelska istället) appreciation. (säkert felstavat också).

Sedan finns det två saker som jag wish really bad att jag hade köpt i Dublin, 1. En bok med samtliga av William Yeats dikter, på engelska (givetvis), som jag hittade i en mysig bokhandel på Grafton Street. 2. En collegetröja, verkade jättemysig (och dyr), visserligen klassisk turisttröja men ändå, satt och frös en kväll och överväldigades av en plötslig saknad och ånger.

Och tredje lilla stycket i dagens inlägg: jag har tråkigt. Riktigt otroligt tråkigt. Hur kommer det sig att alla andra verkar betydligt mer aktiva i livet än vad jag är? (okej, det finns nog en väldigt god anledning till det men bortse ifrån mina brister och fall för tre sekunder) För tillfället finns det endast två personer i världen som själva har frågat ifall jag vill hitta på något inom den närmaste framtiden, och de två värdesätter jag otroligt högt.

(fyra stycken är alltid roligt så här kommer ett till!) För att ni inte ska uppskatta dagens inlägg som ren och skärt gnäll  tänker jag här och nu ta upp två saker som inte har med mig att göra.

1. Dagens blogg-titel är hämtad ifrån första meningen i andra versen i William Yeats dikt The Stare’s Nest by My Window (som jag för övrigt är oerhört kär i… på orginalspråket dock annars försvinner en del av magin)

2. Jag kom tidigare idag plötsligt på att jag (ve och fasa) hade glömt att ta med Gerard Butler i min Scots Top Five, inte för att jag vet ifall jag kan lägga in honom på topp fem, eftersom jag inte har sett så många filmer av honom, men det känns som om en man med det utseendet förtjänar att åtminstone omnämnas. Så jag gör det nu istället:  

Gerard Butler

Jingle beells jingle*krash*

Jag tror inte att en enda levande själ (förutom möjligtvis min katt som har burrat ihop sig till en liten boll och leker osynlig och gullig på min säng) har missat att det är den 24 december idag. Det vill säga: J-U-L-A-F-T-O-N. Som möjligen allmänt bekant så firar inte jag jul, så därför tänker jag ikväll (eller i övermorgon) uppdatera er om vad jag har pysslat med idag av alla dagar, eller så skriver jag bara vad jag TROR kommer att hända här och nu och så får vi se om ens hälften händer.

Julafton borde vara, i min almenacka, en helt vanlig dag. Men faktum är att den är tråkigare än alla andra dagar. För radion spelar bara julmusik (som jag misstänker att jag hade fått kräkset av även om jag hade firat jul) och teven visar bara samma filmer som de visade förra året (förutom Liftarens Guide till Galaxen som jag lätt tänker se för andra gången!) och det finns absolut inga sociala typer online på internet (noo shiiit!) Så idag följer jag med mamma och handlar onödigheter (innan affärerna stänger och knallar över till rödglittrande stadiet) och sedan lär jag burra ner mig i sängen med en kopp varmt te, choklad, en katt och möjligtvis lite Alias om jag inte lyckas lura morsan till att se på Doctor Who.

Och ah, uppdatering om vad som hände igår: Åt avokado-fetaost-paprika-sallad till lunch, satt och tyckte synd om en dalek, sprang mellan datorn och Transformers, och började titta på The Departed bara för att se David O’Haras första scen innan jag hoppade till kojs. (fy vad jag hatar det uttrycket…)

Over and out. Och ja just det… Ha en trevlig helg allihopa!

With or Without you

Kom just på att det kommer att kännas väldigt trist och väldigt tomt att skriva när allas våran Lovisa far till Amerika (detta inlägget är till dig min vän), för det är ju bara du som kommenterar alla mina små meningslösa grubblerier! Och tack, det betyder en hel del faktiskt, kanske mer än du anar.

I alla fall tänker jag vara grumpy och avundsjuk, så att du kan le riktigt skadeglatt när du spatserar in på flygplatsen (för alla vet ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen right?)

Och för att byta samtalsämne helt, jag har seriöst börjat undra vad en lerkruka skulle säga ifall de hade den förmågan. Vad skulle de tänka och tycka om våran användning av dem? Tänk om lerkrukor stod där på fönsterkarmen och kommenterade allt vi gjorde, med en låg muttrande röst lite allmänt grötig av all jord som skyfflats i dem. Skulle det kanske vara lite mer ‘rikeman’ att vara vit och lackad? Och helt vanlig bondstil att vara röd och bränd?

Scots Top Five

Jag har tråkigt, och tänker därför lista de fem bästa skottarna i min lilla inträngda filmvärld, men först en liten fråga… Någon som är född i Skottland, men har irländska föräldrar samt jämt får spela just: irländare, vilken lista platsar han in på? Irish Top five eller Scots Top Five? Nåväl, hursom så tänker jag utesluta David O’Hara ifrån just den här listan och därför lägga upp honom på den kommande Irish Top Five (även om han är född i Skottland, men eftersom hans blod är irländskt borde han ju vara irländare, right?)

1. En inte helt överraskande David Tennant - Han har haft ett brett spektra av roller nu på senaste tiden, Casanova och givetvis Doctor Who, men också den psykopatiske Brendan Block i Secret Smile eller varför inte hans roll som Barty Crouch Junior i Harry Potter and the goblet of fire.

2. Robert Carlyle. Kanske just nu mest känd som Durza i Eragon (även om jag hade svårt att känna igen honom i det där plattade långa håret) Annars skulle jag hellre vilja göra er uppmärksamma på 51st State, i rollen som Felix.

3. Vad vore en skotsk lista utan Henry Ian Cusick, eller Desmond. Även om han är född i Peru och delvis uppväxt i Trinidad vill jag få med honom (heh, kanske för att jag inte kommer på så många fler skottar, eller så bara för att jag tycker det har pratats alldeles för lite Desmond på senaste tiden). Spelade också en högdragen snobb som blev brutalt mördad av en gren i Midsumer Murders.

4. Ah, höll nästan på att glömma our only redhead i den här listan (också påstår de att rött hår skulle vara vanligt bland skottar?) Tony Curran, som bland annat spelade den osynlige mannen i The League of extraordinary gentlemen (den där slightly fantasy/sci-fi rullen med Sean Connery) inte för att han syntes i filmen, men det hävdas i sluttexten att det är han i alla fall… Första filmen jag tror jag såg honom i var förmodliugen 13th Warrior där han spelade en av de tolv vikingarna som Antonio Banderas gick i maskopi med. Sedan dök han upp lite överallt. Han hade bland annat en bestående roll som Pete Twamley i BBC-serien Ultimate Force, en roll som han (enligt mig) klarade med extraordinär bravur) Och för den mer magstarke film-tittaren kan jag meddela att han right out of the blue dök upp i skräckthrillern Midnight Meat Train (en film som kommer att toppa min lista över ‘filmer jag ångrar att jag såg och faktiskt drabbades av sömnlöshet av’) i en roll som kannibalistisk lokförare i New Yorks subway (döm själva).

5. Mannen med den smått störande rösten och inte det minsta tilldragande yttret men som ändå råkar ha en viss charm över sig, i alla fall i sin roll som Nick Cutter i BBC-serien Primeval. Douglas Henshall. Kan berätta att jag också har skådat honom i Sharpe, där han dock fick anamma en brittisk dialekt som han klarade… sisådär (dvs: inget vidare).

 

Stay tuned for the Irish Top Five! (lär vara betydligt mer spännande, betydligt mer ”vem i hela friden är det där!?” och lär också att dröja ett antal dagar) Och ah, just det. Under mina små listor (som sorgligt nog lär bli rätt så frekventa…) blir jag oerhört tacksam för kommentarer eller elaka påpekningar ifall jag har missat någon som jag borde skämmas över (att ha missat). Eller ifall ni bara är trötta på mitt onaturligt frekventa användande av parenteser (som till och med jag börjar bli smått irriterad över). Eller… om ni undrar vad en lerkruka tänker då man fyller den med jord.

Big heroes come in small packages

Till och med jag, den mest iskalla barnahataren man kan tänka sig, smalt under Peter Borrows oskyldiga små fattiga ögon i rollen som Liam i filmen med samma namn. Jag skulle tro att det är första gången som jag (i mitt än inte särskilt långvariga liv) har sett en liten pojke spela en sådan otroligt bra och klockren roll. Den lilla pojken med stamningsproblem i ett fattigt kvarter i Liverpool. Filmen handlar om familjen Sullivan, med yngsta pojken (Liam då alltså) i centrum, men också en god part om fadern (som liksom modern aldrig nämns vid namn, utan endast går under ”dad” och ”mam”) som spelas av Ian Hart. Handlingen cirkulerar kring 1930-talet, arbetslösheten runt Depressionen i Storbrittanien och Stephen Frears (regissören, som också regisserade High Fidelity) lyckas verkligen gestalta den där misären men också de där små punkterna i familjens liv som får en att le. Inte minst Liams bekymmer med att prata utan att stamma… (personliga favoritscenen blev då en polis frågade vad han hette: ”Ssssss-ssss-sssss… Sssss-sssss…. Sssss… Liam!”)

Trist Tristan

Hur mycket jag än försökte så kunde jag bara inte tycka om James Franco! Igår såg jag Tristan+Isolde, och filmen var jättebra (nice twist att det var irländarna som var de stora förtryckarna och the bad guys, till skillnad från att de annars alltid får spela offer), men jag tycker verkligen inte om Franco!

Förklaring: James Franco spelar Tristan. Och det enda han var var just trist. Han är en duktig skådespelare, men det är något med honom som får mig att resa ragg direkt. Kanske har det en inverkan att jag endast har sett honom i Spiderman tidigare (jag räknar inte med Gucci-reklamen liksom) där han också fick spela ung man svart av avundsjuka. För det var just det han fick Tristan att framstå som: Svart av avundsjuka mot alla som så mycket som tittade åt Isolde en gång för mycket. Han vann alltså inte mitt hjärta. Däremot gjorde Sophia Myles en väldigt vacker porträttering av Isolde, och Rufus Sewell var lika bra som alltid. Härmed tänker jag också undvika att lägga någon större vikt vid det faktum att David O’Hara hade en framstående (och helt brilljant!) roll som den irländske (vad annars?) kungen, för jag har en känsla av att folk kommer tro att jag är smått besatt annars.

Riley Reports:

Idag har jag haft fullt upp, och min kära dator fick vila ända fram till 19.30 innan den knäpptes på (jag ljuger faktiskt inte). Började morgonen med att storstäda mitt rum (hur mycket man nu kan STORstäda ett av världens minsta lilla kyffen), sedan fortsatte jag kampen med att möblera lite i rummet (det vill säga: bytte i sängen, bytte gardiner och flyttade en bok ifrån en hylla till en annan). Vad gäller gardinerna… Jag har märkt, att när jag väl sätter igång och städar finns det en överhängande risk att jag förvandlas till en pedant i stil med mister Monk. Lakanen till sängen den här gången är nämligen vita, med kuddar som samtliga går i samma gröna nyans. Detta blev en aning störande då jag kikade upp på gardinerna, så allting slutade med att jag hade bytt till gröna gardiner också (snodde ett par panelgardiner som hängde ute i hallen innan), och sedan dammsög jag varenda list jag kunde finna också men det kanske inte har med gardinerna att göra. Och för att sätta en riktigt kraftig nördstämpel på mig själv så skrev jag ut en dikt av William Yeats (på bruntonat papper som jag faktiskt gjort själv en gång i tiden med hjälp av kaffesump) och hängde upp den i en guldram bredvid Irländska Frihetsförklaringen (The Proclamation of The Provisional Government of The Irish Republic).

Sedan åkte vi in till Hylte, åt god mat med vänner och tja… Här sitter jag nu igen! Vad och varför nu ni skulle vara intresserade av vad jag har gjort idag har jag ingen aning om. Så för att upprätthålla mitt genomgående film&tv-tema på den här bloggen får jag väl rapportera att ikväll ser jag förmodligen om Some Mothers Son (med Helen Mirren, Fionnula Flanagan, Aidan Gills och… David O’Hara *sighs deeply*)

Vad vissa kallar för Lucia-dagen

Idag är ingen bra dag. Narnia-landskap (pre Aslan) i all ära, och det är jättevackert och allt det där, men det är ändå ingen bra dag. Trött, frusen, hungrig, irriterad, panikslagen, uttråkad, övergiven och med en begynnande huvudvärk någonstans i pannloben.

Dessutom är man allmänt låst ute i ingenstans. För jag tycker inte att jag skämtar när jag säger att jag bor ute i ingenstans (speciellt under helger, då Länstrafiken verkar finna kollektivtrafik hyffsat onödigt). Ingenstans är tillfälligt vitt, och Ingenstans är fruktansvärt KALLT!

(och för intresseklubben: igår tog jag bussen in till det lite större samhället för att gå till biblioteket och förutom att jag hade en skuld på 110kr så har det börjat jobba en snygg kille där, lite glädjeämne så här på Kanten till Breakdown)

”What came first, the music or the misery?”

En film jag aldrig tröttnar på, som alltid får mig på lite bättre humör utan att vara sliskig eller jobbig, det är High Fidelity, som ni kanske vet (eller inte) är att den gick på kanal 5 igårkväll. Jag har sett den minst två, tre gånger tidigare, men satt ändå kvar i soffan och tittade klart. Därför att jag bara älskar den! Känslan och atmosfären men också på vilket sätt John Cusack porträtterar huvudpersonen, Rob Gordon, med sådan skicklighet! En top-five lista över mina favoritskådespelare har solklart John Cusack på en av placeringarna (dock tror jag inte att han kommer före David Tennant, möjligtvis före David O’Hara men isåfall därför att Cusack har gjort betydligt fler filmer än O’Hara)

Jag har läst boken också förresten, ”High Fidelity” av Nick Hornby. Verkligen en bok att rekomendera! Och underligt nog har jag nog inget emot att de förlade filmens handling i Chicago, USA, istället för bokens London, England.