svensk intelligens på topp

Vi började med en väldigt sofistikerad lördagsmorgon idag, jag och mor min. Medan hon satt och krafsade ner svaren i ett korsord satt jag och läste Aftonbladet. Bland annat en krönika vars skribent tog upp alla de här förändringar som Barack Obama planerar att göra (oh, märk väl, första gången jag nämner Obama i min blogg och därmed går ifrån ‘filmnörd’ till ‘medvetande’!). Nu verkar det ju som så att presidenten beordrar trupper ut ur Irak, men skickar in desto fler trupper till Afghanistan istället. Samtidigt ska en fredsmäklare skickas till mellanöstern, faktiskt samme man som ordnade fred på Nordirland (ha ha ha). Men för att komma till poängen: Jag satt och läste detta högt för mamma och fredsmäklarens namn George Mitchell nämndes. Min kära moders respons:

”Är inte han artist längre?”

fast-rewinding week

Japps, jag har inte skrivit något här på evigheters evighet. Anledningen heter (som bekant) jobb. Eller tja, vikariat får man väl säga och det går ut nu torsdag eller fredag. Sen är det tillbaka till sysslolösheten (vilket känns väldigt skön nu så här när man masar sig upp och städar upp tonåringars skit på en skola – bokstavligt talat – jag städar till störst del t o a l e t t e r) Hursom har detta (jobb) fått mig att inte riktigt orka skriva något i bloggen. Så tja… Här kommer ett hastigt inlägg:

Jag har jobbat.

Tillägg: Förra torsdagen träffade jag Nina, tog en pizza och cruisade runt Second Hand i jakt på LP-skivor, men då jag inte var sugen på varken kristen eller klassisk musik så nöjde jag mig med tre böcker. Efter det har jag… Jobbat, upptäckt en ny tv-serie (mer info om den kommer längre fram), hållit upp en soppåse och frågat min arbetskollega ”Vill jag veta varför den här påsen är gul?” och fått till svars: ”Nej”. Jag har dessutom asgarvat åt dålig humor, konstaterat att ballader är värdelösa att städa till och att Dirty Pretty Things och The Hives är fenomenala att städa till. Och jag har just bestämt en date med Anneli.

Over and out (for now)

An garde vous lâche!

Tillbaka vid laptopen igen! Eller tja, har varit tillbaka ända sedan två-tiden i förmiddags faktiskt, men har inte blivit av att jag har skrivit något inlägg fören nu. Traskade in till ”city” (hör ironin) vid 11-tiden imorse och besökte faster med familj, mycket trevligt att återse dem faktiskt! Fick samtidigt datorn av pappa, och startade igång den först då jag kom hem. Först var ingenting som jag ville, och (som Svågern senare upplyste mig om via telefon-support) så var mitt Internet Explorer antikt, så jag fick sitta och uppdatera och installera lite saker innan allt var så som jag ville det. Och efter en mängd musik-överföring så är det nu som det borde! Vad gäller den gamla hårddisken så tog fader med sig den till Jkpg med orden ”Jag ska se ifall det finns något att rädda ifrån den” (det enda jag egentligen saknar är mina fyrverkeriefotografier ifrån Nyårsafton samt de där tre sista avsnitten av Alias som jag inte hann se klart)

• • •

Imorgon ska jag jobba, vilket känns ganska underligt. Nåväl, det är ju bara förmiddagar vilket kommer att passa mig alldeles utmärkt (förutom den lilla detaljen att det är på min traumatiskt upplevda högstadieskola städningen äger rum) Hursomhelst så tänker jag belöna mig själv med att köpa en massa film! Börjar få något som närmast kan liknas vid abstinens faktiskt, så så fort lönen har trillat in på kontot tänker jag shanghaia någon trevlig själ som vill följa med till Ullared och shoppa film. Men innan dess tänkte jag faktiskt beställa på CDon, och då hade jag i åtanke Four Rooms starring Tim Roth och Quentin Tarantino (i en mindre roll), svart komedi som jag inte har sett men som var så snuskigt billig att jag inte kommer att kunna hålla fingrarna borta. Grunnade också på att köpa The Wind That Shakes The Barley eller kanske The Matchmaker (det är ju trots allt min måbrafilm som jag tittar på när jag känner mig fjollig och vill bli uppmuntrad)    

Captain Riley misses…

her computer. Already. Nåväl, som ni kanske förstod igår så krashade hårddisken på min laptop, och det blev stationär för min del. Men optimismen lyckades faktiskt dra lite på mungiporna åt mig och pappa erbjöd sig att köpa en hårddisk i Jkpg (han bor där, för er som har missat det) och turen hade ännu lite roligare då det slumpade sig som så att han redan dagen efter (alltså idag) skulle ner och hälsa på farmor. Så, för ungefär en kvart sedan kom han förbi och hämtade laptopen. Så nu… finns den ingenstans i detta hus! Imorgon blir det till att cykla in till byn och hämta upp den, samt passa på och vara social och fika med farmor.

Tillägg

Hårddisken på min laptop pajade för tjugo minuter sedan.

S T O R T . M I N U S !!!!

(och för er som nu helt plötsligt blev väldigt konfunderade och undrar: ”Men… men.. men… hon skriver ju!”, jaa, morsans stationära datorn – som jag officiellt härmed hatar, men kommer att sitta vid i alla fall.)

Captain Riley’s Tea Cup

D A G E N S . P L U S

•  Med start på måndag har jag jobb i två veckor framöver! (Money – money!)

•  Soundtracket till Once går på repeat i Mediaplayern.

• Vädret är frostigt, kyligt, friskt och alldeles underbart utomhus.

• Idag känns som en bra dag!

D A G E N S . M I N U S

•  Jag ska städa på min gamla högstadieskola i två veckor framöver.

•  Det var 12 + inomhus då jag vaknade upp imorse.

•  Det är fredag, och jag känner mig ensam (om än slightly positivt)

•  Jag är inte i Dublin.

january -09

Så fruktansvärt trött… Det krälade in genom ventilen och slog mig likt en kötthammare rakt i ansiktet, tröttheten. Både mentalt och fysiskt.

Det var begravning idag förresten. Eller minnestal är väl en lite mer korrekt benämning. Man kan aldrig förbereda sig nog, i synnerhet inte när man ser män gråta, eller överhuvudtaget människor som gråter över en annan människa, som var älskad och dog i förtid. Cancer. All smärta som gör döden till en befrielse, men varför gör en befrielse då så ont i de efterlevandes hjärtan? Vi borde ju vara lyckliga, för att hon slipper lida mer. Det borde inte vara sorgemusik i högtalarna och folk borde inte vara rädda för att skratta åt minnen och saknad. Jag hade doften av begravningsblommorna i mina näsborrar där jag satt, med tårarna ljudlöst rinnande nerför kinderna. Jag gråter aldrig offentligt, men idag gjorde jag det.

Termen ”IKEA-konst”

Hej Saxin! (och alla ni andra som skulle råka undra, men eftersom just Saxin kommenterade det förrförra inlägget så riktar jag mig lite extra mot henne)

Jag tänkte härmed förklara för er vad jag menar med Ikea-konst. Ikea-konst behöver inte tvunget komma ifrån just möbeljätten Ikea, utan kan dessutom komma ifrån en mängd andra, mindre och mer sorgliga ställen (*host*nett*harkel*o) Det som tillkännager Ikea-konst är konst som har massproducerats, sorglig konst som inte ens från början var mycket att hurra för, men som folkhemmen trots allt vill hänga upp på väggarna bara för att de tycker att det är ”retro”. Det är inte retro, det är SORGLIGT! Ett smalt undantag kan vara tavlan, av det där fotografiet på några arbetare som sitter på en byggbalk vid Empire State Building och äter frukost, då endast för att det redan från början var ett fotografi som fångade människors ögon, men bara för att den har blivit så massproducerad skulle jag tänka mig för en extra gång innan jag hängde upp den.

Sedan måste jag förstås ge Ikea lite space, för även om deras ” konst ” är billig, massproducerad och återfinns överallt, så finns det en del tavlor som faktiskt kan fungera. Som inte sticker i ögonen.

Sedan slår jag vad om att det finns några där ute som tycker att jag är alldeles för orättvis, och hånfullt undrar ”Men vad har DU på dina väggar om du nu ska vara så speciell?” Well, rakt ovanför huvudet har jag en fet filmaffish från Arn - Tempelriddaren. Snett till höger om den hänger en lite mindre filmaffish från The Sovereigns Servant. Till vänster om Arn hänger den irländska frihetsproklamationen (ja, ni läste rätt) och strax till vänster om den hänger en inramad dikt av William Yeats (”The stare’s nest by my window”). På motsatta väggen hänger inramade affisher ifrån Picasso utställningen på Göteborgs Konstmuseum 2006, och där bredvid en inramad affish ifrån Göteborgs 30nde Filmfestival. Sen har jag ett litet sorgligt svartvitt utskrivet fotografi som jag själv tog i Dublin på en av småväggarna, men den hänger mest där för att fylla ut tills jag har hunnit framkalla den ordentligt.

Terrified – horrified …

Jag lever i skräck, i rädsla. Och jag vet inte om jag ska skrika eller gråta.

 

Den elfte Doktorn i Doctor Who har blivit avslöjad. Och jag är… BESVIKEN!

(för upprörd för att förklara mig med några vettiga ord just nu, återkom för fortsättning om 700 år)

Bothering Pain

För ungefär två dagar sedan började jag få en ömmande smärta i bakre partiet av käken, runt området för visdomständerna ni vet. Och ja, jag förmodade att det var visdomstanden för det är just den, på den sidan som brukar ömma lite till och från med ganska avlägsna mellanrum. Jag led igenom hela tisdagen (igår) och började dessutom misstänka att tanden hade gått i maskopi med vänstra sidan av min strupe, för också den började göra ont. Men då lite mer… svullen förkylningssmärta. Det var ett aber att äta, tappade aptiten så fort jag försökte sära på käkarna för att få in maten, och senare den kvällen satt jag och drack med ett sugrör för att slippa öppna käkarna helt enkelt.

Hursomhelst då jag vaknade upp i morse (efter att ha knäckt upp käkarna och svurit åt smärtan) insåg jag att det hade lugnat ner sig en aning, dessutom upptäckte jag en annan sak då jag petade (det engelska ordet ‘poked’ låter faktiskt bättre i det här sammanhanget) undersökande på käkbenet längst in, där de sista tänderna sitter. Jag upptäckte att det inte alls var tänderna som gjorde ont, utan snarare KÄKEN I SIG! Och kinden! Och kombinerat med den där förkylningskänslan i vänster sida av min strupe… Tja, slutdiagnosen får bli: Förkylningsblåsa. OCH JAG HATAR DEN!

Och på tal om något annat: försökte lyssna igenom alla låtar av Tom Waits tidigare, det finns bättre också finns det sämre musik av honom… Hursomhelst, efter tre mindre bra låtar höll jag på att krevera och tvingades byta musik. Så nu sitter jag med Bob Dylans album ”Bringing It All Back Home” .. och jag njuter .. så när som på en förkylningsblåsa.

I went into a restaurant
Lookin’ for the cook
I told them I was the editor
Of a famous etiquette book
The waitress he was handsome
He wore a powder blue cape
I ordered some suzette, I said
”Could you please make that crepe”
Just then the whole kitchen exploded
From boilin’ fat
Food was flying everywhere
And I left without my hat