Ynglingen i Pensionärshemmet del 1

Antingen är det Viggo som är en aning tjockskallig och korkad, eller så måste man beundra hans ihärdighet. För hur mycket Bamse än säger ifrån om att han absolut inte vill leka, så tror kattungen alltid att Bamse ska ha ändrat sig efter sisådär fem minuter, och har förvandlats till den där long lost lekkamraten som han önskar sig. Oftast brukar det sluta i en Sergio Leone-regisserad duell där båda katterna sitter på varsin ände av rummet och stirrar på varandra och man kan riktigt höra musiken då kameran zoomar in på Bamses iskalla blick. Clint Eastwood. Viggo däremot är den korkade mexikanen som tror att Eastwood kanske blir lite distraherad om han cirkulerar runt till arenans andra sida.

Tidigare imorse, då jag stod i lugnan ro och väntade på att tevattnet skulle koka, travade Viggo optimistiskt fram till Bamse som satt och åt med ena ögat vaksamt på mexikanen. Han bestämde sig därvid att prova en annan taktik… Ifall han började leka så kanske Bamse skulle hänga på! (Intelligenshalten i den taktiken går att ifrågasätta) Hursomhelst sprängde Viggo iväg över golvet, gjorde ett krumsprång och satte vildsint klorna i en försvarslös papperstuss. Bamse, pensionären, däremot satt kvar vid sin matskål och såg ut som ett chockskadeoffer ifrån Andra Världskriget som just undrade ‘Var i hela friden kom den granaten ifrån?’

Matchställning 1-0

Första sammandrabbningen i Bamse vs. Viggo har nu ägt rum. Och det blev 1-0 till Bamse. Lilla Viggo insåg nämligen inte att det var farligt att försöka skutta upp och leka med en morrande pensionär (dvs Bamse) så i samma sekund som han stack upp huvudet ovanför soffkanten i sitt försök att hoppa upp flippade Bamse ut och gav honom en rak höger. Men du kan vara lugn Viktor, ingen synlig skada skedd, det var bara Viggos självförtroende som fick sig en törn i sisådär fyra minuter innan han åter svansade runt (dock lite mer försiktig den här gången)

Motvilligt intresserad

Bandade 24 Redemption igårkväll, för att kunna se det framför frukosten idag. Gjorde det väl huvudsakligen för att jag hade skymtat Robert Carlyle på reprisen, och ja Robert Carlyle är en av de där männen på min lista över Favoritskådespelare-som-inte-nödvändigtvis-behöver-vara-snygga, men var ändå lite intresserad över att se hur detta amerikanska lågbudgetteam skulle lyckas med en film i Sydafrika.

Hursomhelst blev jag glatt överraskad över detta långfilmslånga avsnitt. Förr har jag alltid ansett att Kiefer Sutherland inte riktigt förtjänar titeln som skådespelare, för han har inte varit något vidare duktig. Men i rollen som Jack Bauer passar han utmärkt, vilket förstärker min teori om att vissa skådespelare bara kan lyckas i vissa roller. Som exempelvis Viggo Mortensen, som är (enligt min åsikt) värdelös i alla roller förutom Aragorn. Samma sak med Kiefer Sutherland, värdelös i allt annat än Jack Bauer. Med detta vill jag få sagt att det dessvärre blir jag som kommer att följa nästa säsong av 24.

What made my day a better day

Ode to the Lonely act II

Har slagit läger i sängen, med laptopen över knäna, en bok i handen (”Marley och jag” av John Grogan), en kopp kallt te på nattduksbordet (fd varmt vatten + honung), ett korsord (Finnveden) någonstans under täcket och U2’s nya platta i cd-spelaren. Allt detta på grund av ett avtagande halsont och tillhörande hosta. Med andra ord är det knäpptyst i resten av huset och Bamse är ute. Två gånger har det dock smugit förbi en grå iller utanför min dörr. Senast stannade han upp, lade sig ner och vrålstirrade på mig i några sekunder innan han konstaterade att Bono förmodligen var farlig och smög vidare ut mot evigheten.

Ode to the Lonely

Nu har jag en massa saker jag känner för att nämna, men som jag inte kommer att kunna väva samman i ett enda flytande inlägg, så jag skriver en liten smidig lista.

1. (a) Min hals värker, sådär som den började värka i Köpenhamn, vilket slutade med att jag längtade efter irländsk whiskey och slutligen däckade på hotellsängen, med näsdukar som bästa vän och utan att kunna sova. Låg praktiskt taget hela natten och lyssnade till Köpenhamnstrafiken medan Nina sov, oförskämda unge. Hursomhelst skyller jag detta halsontet på Benny, som hade mage att bli sjuk hemma hos oss i helgen.

2. (b) Har inte sett till Viggo det minsta idag, fören nu… Då jag hör ett högljutt krafsande utifrån hallen (han gör sina behov skulle jag tro) Den katten kommer jag aldrig att bli klok på…

5. (e) Nästa vecka är jag ensam hemma (me and the boys – dvs jag, Bamse, Viggo och Sune) är det någon som har vägarna förbi GEKÅS? För jag är i brinnande behov av att införhandla kläder, film, film och… Film.

6. (f) Imorgon dimper U2’s nya album (No line on the horizon) ner i våran brevlåda! *BIG se-fram-emot*

”Vår alldeles egna Stealth-katt”

Han är grå, med vita fält. Uppriktigt sagt ser han ut som avkomman efter en katt som korsades med en iller som hade korsats med en dammråtta. Missförstå mig inte, Viggo är jättefin och jättesöt, och… jätterädd. Men han är dammgrå, rör sig mer som en iller längs med golvet och är vårt alldeles egna lilla Stealth-plan i två veckors tid nu. Vill man ha ett husdjur men ändå inte vill se, eller ens veta att husdjuret existerar, så ska man skaffa sig Viggo. Då man vaknar om morgnarna kan man se små tecken på att han har varit vaken, tecken såsom garnnystan som ligger utsträckta och slaktade på golvet, papperstussar som har förflyttat sig och andra garnnystan som blivit nerdragna ifrån diverse bordsytor. För den här katten kommer ut först om natten. Hans favoritplats har nämligen blivit ovanpå en madrass som ligger under en säng i ett av våra gästrum, och där ligger han om dagarna. Hela – dagarna. Efter nio- tiotiden på kvällen smyger sig illern nerför trapporna och börjar tassa omkring i huset. Det värsta är att man inte hör honom. På helt ljudlösa tassar sveper han omkring likt en vålnad och man vet inte att han är i närheten fören man ser hans svans svepa förbi in under soffan eller runt hörnet. För att ta ett exempel: Då jag sitter vid datorn tenderar jag att sitta ganska långt ut på kanten av stolen, lite lutad och komplett o-ergonomiskt. Hursomhelst satt jag i godan ro och skrev då jag helt plötsligt hör min kära (och väldigt plastiga) ikea-stol ge ifrån sig ett sådant där ljud som den brukar ge ifrån sig då jag förflyttar tyngden på den, enda grejen var att jag hade inte flyttat på mig. I nästa sekund känner jag något mjukt stryka sig längs med min ryggrad och då jag vrider på nacken… Ja, vad är det som står precis intill mig bakom stolen och kikar upp på skrivbordet, om inte vårt lilla Stealth: Viggo. Givetvis drabbades han av skrämselhicka så fort jag råkade röra på mig, och innan jag visste ordet av hade han flugit ner på golvet och smet försiktigt ut ur rummet igen. Idag hände exakt samma sak, bara det att jag nu visste att han var inne på rummet. Idag var också dagen då vi verkligen inte såg skymten av honom fören, ja, SENT. Jag gick ut mot tv-rummet för att släcka en lampa och hann just se en grå skugga hastigt flyga ner ifrån tv-bordet och försvinna in under soffan. Det, mina kära vänner, var dagens första UFO-sighting. Följaktligen stod jag inne på toaletten och borstade tänderna (hade lämnat dörren halvöppen) då ett gråvitt huvud stack in, mycket långsamt, mycket försiktigt men också mycket nyfiket, kom så Viggo in och gjorde en helvisitering av badrummet. Åh, just det ja, han har nog surrikat-blod i ådrorna också, då han satte sig på bakbenen och kikade upp över badkarskanten, med ena tassen på kanten. Och i skrivandets stund kan jag meddela att jag någonstans i de mörka skuggorna hör sporadiska skrapanden ifrån en leksak han fått (misstänker att det är en av mammas garn-stickor…)