Hermits United

Nu har jag beställt en tshirt med eget tryck, och hoppas på att få den någon gång nästa vecka, även om mitt cynism varnar mig för att jag förmodligen inte får den fören om tre år (bara för att) Det är ju lättare att bli överraskad och glad om man inte förväntar sig något. Förväntar man sig något tenderar man ju bara att bli besviken. Hursomhelst är det en grön (och inte svart) tshirt, med vit text al’a college-typsnitt.

Och Saxin, skulle jag börja tunna ut mitt hår (eller lugg) så skulle jag bli flintskallig. Mitt hår är såpass tunnt att man lätt skulle kunna missta den för handlingen i en amerikansk kärlekskomedi. Men tack för tipset!

Series of Dreams

Klippte topparna på min lugg idag. Bara stod där framför toalettspegeln, kammade ut luggen med fingrarna och klippte av det. Ett enda klipp. Rakt av. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Nu är luggen sådär kort att den vägrar att ligga kvar bakom örat, samtidigt som den är tillräckligt lång för att kunna irritera ögat. Det slog mig, när jag stod där med saxen i handen, att det (den 5 juni) är ett år sedan jag var hos frisören och klippte mig. Ett helt år. Ett helt år sedan man förberedde sig för studenten. Ett helt år sedan som man hade drömmar, trodde allt om framtiden och hade en pulserande känsla av hopp i bröstet. Jag borde ha anat att det skulle sluta såhär, jag antar att jag bara blundade för det. Jag har kastat bort ett helt år av mitt liv. Mitt nittonde levnadsår. Borta, medryckt av Tidens Vingar och nu bakom mig, forever lost.

För var dag som går känner jag en alltmer pressande känsla av att vilja fly. Packa mina väskor och vinka av familjen utanför terminalen. Do the jump and fly. Frågan är väl bara hur man skulle kunna leva i ett annat land, om man inte ens klarar av att leva i sitt eget hemland. Där man trots allt föddes. Jag antar att allt alltid är grönare på andra sidan, var vi än befinner oss, vad vi än har för drömmar och förhoppningar, så tror vi ändå alltid att gräset är grönare på den där andra sidan, att allt skulle kunna vara bättre bara man hade någon annans liv. Som med årstiderna, på sommaren klagar vi på värmen och längtar efter vintern och på vintern klagar vi på kylan och längtar efter sommaren.

Like a Rolling Stone

Idag åker jag in till Gislaved-Värnamo, av no particular reason mer än att jag vill sitta på ett café och läsa, strosa runt i bokaffärer och försöka råda bot på min buss-rädsla. Så om någon känner för att träffas går jag att nå på mobiltelefonen.

Evil Ways

Det råkar alltid slumpa sig som så att det är jag som tar iväg maten ifrån Viggo då han har ätit klart, det är jag som ställer den utom räckhåll för honom, det är dessutom jag som tog ifrån honom den där roliga pinnen han lekte med häromdagen. Det är jag som sitter med vattensprutan och duschar honom blöt då han ju bara vill leka med Bamse i soffan. Det är jag som är Den Onde, det är jag som är diktatorn i vårt förhållande. Men trots allt det där så är det till min dörr han travar fram då jag vaknar om morgonen, det är då jag är inne på toaletten som han ligger just utanför och väntar förväntansfullt, det är på mina ben han ibland kan tänkas ligga på då vi ser på tv. Det var i min säng han låg häromnatten, och det var på min bröstkorg han ville ligga och brumma på då jag försökte somna om igen (det var hopplöst) Tidigare idag kom mamma på ett ord för detta underliga beteende: Stockholmssyndromet. Den stackarn lider av stockholmssyndromet.

Dessutom har vi lärt honom att det är okej att tugga på krukväxter!

Forever Young

Ett säkert tecken på att man har växt upp och börjar känna sig äldre än den yngre generationen är (förutom att jag fick ett röstkort på posten häromdagen) då man skummar igenom tvtidningen, får syn på en serie i repris och känner en kraftig våg av nostalgi skölja över en likt en tsunami. Jag gjorde just detta i morse, med sugröret till ett glas apelsinjuice (jepp, jag var för trött i armarna för att orka lyfta glaset, pga gravgrävandet igår) i ena mungipan, en rostad smörgås i den andra och tvtidningen framför mig. SVT ska nämligen börja sända Pistvakt igen, jag log alldeles förälskat med minnen av många fina kvällar då jag satt uppe i soffan och tittade på Jan-Erik, Karl-Erik och… Erik, eller vad det nu var de hette. Jag minns till och med att jag brukade vara rädd för det, det var något med musiken om jag minns rätt, som gjorde att jag satt och var smått skrämd både under och efter varje episod av Pistvakt. Jähkel var en del av min barndom. Men som om inte detta vore nog läste jag först nu på allvar vad det var för repris som visas efter Pistvakt. Jo, Sjukan. Det var då tsunamin verkligen slog mig, ett förtjust kvittrande lämnade min strupe såpass högt att mamma tvingades fråga vad det var med mig. Sjukan var också en av de där serierna som jag följde, och älskade. Men det är inte det som är det mest nostalgiska, utan det faktum att detta är  min generation av tv-serier. I hela min barndom känns det som om jag har följt serier som bara har varit repriser av sådant som mina storasyskon tittade på då de var små. Men nu kommer repriser av de där komediserierna som jag följde som liten. Pistvakt (1998) och Sjukan (1995). Jag ser mig själv som en av ‘De sista åttiotalisterna’, men det hindrar inte det faktum att jag växte upp och sög åt mig av Nittiotalet.

It’s all over now, baby blue

Nu har Viggo haft sin första expedition utomhus, och jag misstänker att det aldrig blir någon mer för just den händelsen var så fruktansvärd att han nu, i skrivandets stund, ligger och trycker under soffan.

Okej, men för att berätta allt i kronologisk ordning…

Jag satt (föga förvånande) vid datorn då mamma plötsligt utbrast något uppgivet. Hon hade knappt hunnit öppna dörren innan Viggen susade förbi hennes ben och raka vägen ut i friheten. Givetvis hade han väl hyst denna önskan i många dagar nu, med tanke på alla längtansfulla blickar och smygningar han har tagit mot dörrar och öppna fönster. Men nu hade han äntligen kommit ut. Jag lämnade datorn, och en halväten chokladbit, vind för våg och skyndade ut till köket för att se vad det var för spektakel. Viggo satt på gräsmattan, såg med stora gula ögon på oss då vi försökte locka in honom igen. ‘Glöm det!’ såg det ut som han tänkte då han fnös och travade baklänges bort ifrån mammas lockrop. Det var då det hände… Katten. En ytterst ful strykarkatt som smyger omkring här ibland, låtsas vara oskyldig även om man kan se på hans stora feta kropp att han är ingalunda vänlig! Bamse hatar honom. Han kom rusande likt ett mörkgrått streck av fett och det enda jag hann se var hur båda katterna tog upp kampen i en kapplöpning längs med baksidan av huset. Mamma springer efter. Jag springer efter. Nästan förbi garaget ser vi hur de tumlar ihop i något som inte det minsta liknar de ‘oskyldiga’ lekar Viggo brukar föra med Bamse. Det var plötsligt blodigt allvar, och Viggos mjuka tussar flög igenom luften likt maskrosfröer en högsommardag. Mamma gjorde en attack, skrek och slog ilsket i händerna – vilket fick mister Fat att ta till skogs medan Viggo susade iväg bort i evigheten. Han var försvunnen, och vi fick ta upp sökandet. Samtidigt som mamma gick för att ta på sig skorna följde också Bamse efter i lugn och ro, och satt på trappan och studerade oss med ett rofyllt litet uttryck. Var det någon som skulle hitta Viggo så skulle det väl ändå bli Bamse, och mycket riktigt… Då jag låg på knä och försökte spana in under bilen (ifall han låg där) satte sig Bamse bredvid mig och stirrade intensivt mot något under, eller bortom bilen. Efter en hel del sökan såg jag honom så slutligen, ligga och trycka under passagerarsätet (ja just det Viggo kissade ner då vi skjutsade hem honom förra gången) Och nu låg han där, och tryckte skrämt. Att plocka upp honom visade sig vara nema problemas, och vi kunde snart bära in den stackars katten till säkerheten. Knappt över tröskeln slet han sig ifrån mammas famn och rusade in under soffan.

Och nu, ja nu ligger han och får en omfattande kamning, tillgivna klappar och tröstande ord. It’s all over now, baby blue.

Suspicious Minds

Vill bara börja med att säga ‘välkomna hem’ till PBV, och hoppas att de hade en fin resa!

Ni som känner mig vet nog vid det här laget att jag inte tycker om Elvis. Jag gjorde det en gång i tiden, då jag var liten – ung och dum. Då kunde jag sitta i skräddarställning på mitt virkade överkast i sällskap med mina gosedjur och digga takten till ”Devil in disguise” (heter den så?) Men inte på senare år. Verkligen inte på senare år! Jag tål egentligen överhuvudtaget inte Elvis Presley, hans föraktfulla lilla leende (ja, hans leende är faktiskt klass-exemplet för hur ‘contempt’ ser ut i det universella ansiktsspråket) och sliskigt svarta hår… Men (för att komma till poängen) måste jag bara få tillägga… ”Suspicious Minds” jag… tycker att den är ganska hyffsad.

Vilket jag genast ska försöka göra något åt genom att klicka vidare till lite Dylan.

Magnificent

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker den här bilden är så fruktansvärt… vacker. Om det är ljuset, undermeningen eller det faktum att hela den scenen är så stark (Million Dollar Hotel – Jeremy Davies & Tim Roth) vet jag inte. Men den har fastnat i mitt hjärta, etsat sig fast likt ett brännjärn, och vägrar att ge vika.

• • •

För övrigt råkade Viggo bli inlåst på toaletten häromkvällen. Mamma släppte ut honom (och moppade skit) morgonen därpå, och senast idag hade han lagt en hög på samma ställe. Uppenbarligen har han därför fått för sig att det är helt okej att skita bredvid handfatet också, vilket har fått till följd att hans älskade badrum är off limits hädanefter.

Only a Hobo

Godmorgon, godmorgon! Inleder en exakt likadan onsdag som alla andra onsdagar med Bob Dylan’s Bootleg Series, och lite drömmar om en varm kopp te och något att sysselsätta mig med. Jag kommer snart till det. Tekoppen och min facial expressions bok alltså. Det enda positiva med just onsdagar är att Lie To Me visas (TV4 – 21.00) och att jag därför får ytterligare lite lie-detecting Tim Roth att mysa framför. Hail to that!

Viggo galopperade glatt fram till mig när jag kom ut ur rummet i morse. Jag trodde först att det berodde på att han var hungrig eller något ditåt (det brukar antingen vara det, eller så sitter Bamse utanför fönstret och Viggo vill att man ska släppa in honom) men den här gången var det ingetdera! Maten stod fortfarande framme och Bamse syntes inte till någonstans. Värmer i hjärtat att inbilla sig att det var mig Viggo saknade. Och han kurrade ungefär lika högt och lika ihärdigt som en sikorsky helikopter när jag lyfte upp honom i famnen. Sällskapligare och keligare katt tror jag faktiskt inte att jag har träffat! Nog har Viggo sina galna upptåg, då han är totalt hopplös att få tag på, men så kommer de där stunderna då han är världens sötaste, ligger och sover bakom gardinen eller rullar ihop sig uppe på soffan, eller (vilket har blivit hans favoritsysselsättning) vräker ut sig i solskenet som faller in genom fönstren, kurrar högt och njuter med slutna ögon av solen. Häromdagen tänkte jag testa och se hur långt hans toalett-kärlek verkligen går, så jag lät dörren stå på glänt då jag gick för att duscha. Vem tror ni ganska snart stack in huvudet genom duschdraperiet och nyfiket plaskade i vattnet? Jorå, Viggo. Han drog ganska snart ut huvudet igen, men efter ett tag insåg jag att han hela tiden låg på badrumsmattan och väntade på mig.

På mediaplayern right now: Suze (The Cough Song) – Bob Dylan

Ett underbart akustiskt gitarrsolo inleder en mycket vacker låt, följt av lite dylanesquet munspel – tills han helt plötsligt, mitt i munspelet, börjar hosta oprovocerat och brister i skratt. Det är unplugged när det är som mest äkta.

OMD

Jag inte bara älskar låten ”Walking on the milky way” nej, jag älskar bandets namn också…

Orchestral Manoeuvres in the Dark

Makes me wanna hänga upp en poster med dem på väggen (även om jag ännu inte har hittat något mer än just Walking on the milky way som är bra med dem…)

I övrigt lagade jag och Viggo lunch tillsammans med The Housemartins idag.