Badlands

Kvavt, otrevligt, sysslolöst, hopplöst, meningslöst och verkningslöst. Min dag har varit crap, i korta ordalag. Försök till att möblera om har lämnat rummet i ett krigszonsstadie där madrassen (det vill säga min säng) ligger i mitten av allting, stolen står ihopfälld mot skrivbordet och jag sitter för tillfället på nattduksbordet (det går på hjul) och skriver. Min hårbotten gör dessutom ont, håret är ett kaos, kläderna är hemska och värmen, ja värmen den är äckligt kvav och jag funderar allvarligt på att göra allvar i mina idéer om att börja säsongsarbeta somrar uppe i Lofoten. Den enda ljuspunkten än så länge har varit regnet. Det krävdes inte ens en droppe på plattorna utanför innan jag gjorde en militärlöpning över krigszonen, kastade mig ifrån mitt nattduksbord, löpte gasell-likt över madrassen och sneddade runt kröken för att så fort som möjligt komma ut i regnet. Som jag sedan stod och njöt av i sisådär fem-tio minuter. Det var blött. Men tillfredställande. Med en handduk om axlarna sitter jag därför nu här och grunnar på hur jag ska få slut på kriget i mitt rum, erbjuda någon slags kapitulation och börja återuppbygga detta badland.

Captain Riley Reports

Har egentligen inte gjort något värt att skriva ner den här veckan… Trots det blev den inte så farlig som jag hade trott (veckan alltså), kanske tack vare viss datorvägran (som däremot ledde till betydligt mycket mer TV, Star Trek och film) eller så för att det nu finns lite småsaker att se framemot, till helgen och lite till framtiden. Bara småsaker dock, de stora sakerna är fortfarande ett enda stort töcken av ‘ingenting’.

Ikväll ska jag vara en duktig idiot och besöka släkten. Faster & Co. Vi får väl se om det blir något att hänga i galgen, jag har mina förhoppningar, om inte annat så för att jag ska träffa FOLK första gången på evigheter.  

Beställde dessutom en mycket spännande bok ifrån Adlibris imorse. Kunde inte låta bli, trots ekonomisk stiltje. I just had to.

When The Deal Goes Down

Tradera gör mig till ett nervvrak. Jag överdriver faktiskt inte, och nu har jag mor som ett trovärdigt vittne till det hela. Jag hade nämligen lagt upp en film på min minneslista, en film med startbud på 5 kr, som ingen hade lagt bud på. Hursomhelst skulle denna auktion gå ut idag, så ja, i min sanna nervvraks-jag-skulle-behöva-en-papperspåse-anda satt jag därför de där sista 13 minuterna och uppdaterade sidan gång på gång, på gång… på gång… Hela tiden fullständigt övertygad om att jag skulle förlora i absolut sista sekunden. Fyra minuter återstod då jag tillslut inte kunde hålla mig, utan lade ett bud på tolv kronor. Jag fortsatte mitt ständiga uppdaterande av sidan, mådde allmänt illa och trummade i skrivbordet medan min inre bild av mig själv gnagde på naglarna och studerade ett bultande hjärta på bristningsgränsen av ångest. En minut återstod, eller snarare trettio sekunder då jag helt plötsligt såg hur ”1 bud” höjdes till ”2 bud” och följdes ganska kvickt av ”3 bud” Personen i fråga hade ännu inte lyckats komma över mitt maxbud, och totalt söndersliten av panikångest skrek jag ut ett impulsivt ”AAAARGH!” (fonetisk och överensstämmande återberättelse) och höjde mitt maxbud till 35 kronor. Trettio-fem. Så fort jag hade bekräftat höjningen av mitt maxbud visades jag till en sida med texten: ”Auktionen är avslutad” Med hjärtat i halsgropen och naglarna i min inre visualiserade bild av mig själv nergnagda till rötterna klickade jag darrade vidare till ”Mitt Tradera” för att se domen.

Jag har just köpt The Million Dollar Hotel för nio kronor, med en frakt på tolv svenska kronor. Jag andades ut. Fortfarande häftigt darrandes vräkte jag mig upp ur stolen och rusade ut till köket för att framföra nyheten till mor. Jag sladdade runt väggarna och sprack upp i ett nervöst leende. De följande femton minutrarna ägnade jag åt att väldigt snabbt, utan att hämta andan, och med rösten någon ton ljusare än vanligt, sluddra fram en osammanhängande röra av allt möjligt som hade med auktionen, tradera, filmen, Mel Gibson och Falkenberg att göra. Avslutningsvis tittar min ärade moder på mig, ler roat och frågar: ”Vill du ha en papperspåse att andas i?”

Slutkontentan: Auktioner är inte nyttiga för mig.

No Line on the Horizon

Har på känn att den här veckan inte kommer att bli en bra vecka.

Det känns tomt.

The Only Thing Sure

Någon som vet en bra, och poetisk, synonym av ”sken” ? Alltså ”Sken” som i ”Solen sken”. 

Fick äntligen någon slags inledning i huvudet, skrev ner den, skrev om den, vred och vände på den i några minuter, tuggade på pennan, svor och kladdade. Vred och vände lite till. Skrev om den en gång till. Tills… den lät just så som jag ville ha den. Den blev perfekt. Fin, poetisk, beskrivande… För bara några få sekunder kände jag mig som Steinbeck, Faulkner eller Hemingway (förutom hela självmordsgrejen alltså). Jag hade fått till det. En mening. En inledning som jag var nöjd med. Är nöjd med faktiskt, den ligger nämligen här framför mig och glittrar av perfektion. Men - för ja det finns alltid ett stort, fett och bloddrypande men i varje konstnärs glädjeämne - resten av det gultonade skrivpapperet är blankt. Förutom de där nitton, så närapå perfekta, orden så är sidan blank. Tom.  Och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Truth to be told, så vet jag inte ens vad allting ska handla om, men det är en framtida fråga som jag tänker att skrika, hata och kräkas över senare.

Ikväll ser jag med spänning Rhys Ifans porträttering av en psykopatisk nazisoldat i Hannibal – The Rise of Evil. Och imorgon kommer F hem, samt, förhoppningsvis, några böcker av Cormac McCarthy (lånade ifrån biblioteket då dagens ekonomi fortfarande ser ganska disig ut) 

Over and out.

Ashes and Wine

Ibland undrar jag faktiskt om jag är normal eller inte. Jag kom nyss tillbaka ifrån växthuset, berättade glatt för mamma om hur fint vinrankan frodas, trots att jag vattnade den. Efter en minuts samtal tystnade jag abrupt och stirrade chockerat på mor, jag insåg nyss att jag under hela det samtalet inte hade hänvisat till vinrankan som en ”den” utan hade hela tiden använt mig av ”Han” och ”honom”

Vilket leder till dagens tävling, vad ska jag döpa plantan till? Det vinnande bidraget får ett alldeles eget dedikerat, uppkallat och inspirerat inlägg här, på min blogg – en av sveriges mest besökta (näst efter Blondinbella) * host *

Lonesome Day Blues

Vad gör folk hela dagarna egentligen? De som inte har något jobb alltså. En del verkar ju vara ständigt sysselsatta. Jag förstår mig bara inte på det, hur de lyckas och hur de gör det. Det känns som om jag har missat något, ni vet som när man somnar på bussen eller tåget, och helt plötsligt vaknar upp med ett ryck och inser att man måste ha missat sin hållplats – men med huvudet fortfarande mosigt av sömn vet man inte riktigt säkert, utan kastar blickar ut genom fönstren, försöker försynt studera sina medpassagerare för att se ifall det finns något tecken på att man verkligen har missat hållplatsen eller inte.

My Secret Garden

Tro det eller ej, men jag började faktiskt dagen med att gå ut och rensa ogräs. Sisådär en halvtimma/timma som gjorde en otroligt varmt, vilket därför ledde till att jag gick in och fick den brillianta idéen att ta ett bad. I kallvatten. Mycket skönt måste jag säga! Kände mig otroligt udda som låg i ett kallt badkar och läste Imre Kertész.

Fortsatte dagen med att steka ägg (jag har blivit mästarnas mästare på att steka ägg numera!), hacka lite avokado och tillsammans med ost, taco-sås och rostat bröd så blev det en riktig god lunch. Tro inte att jag lugnade ner mig för det… Nope, efter två avsnitt Gilmore Girls blev det till att ge sig ut igen! Den här gången upp till växthuset, som sannerligen behöver en ansiktslyftning. Ingen har varit där inne på flera år. Det roliga med det hela är att vinrankan som mamma planterade där då växthuset var nybyggt (dvs för cirka fem år sedan eller mer) fortfarande lever och frodas finare än någonsin!

Så nu tänkte jag koppla av resten av dagen, lyssna lite på BBC Foyle (Nordirländsk radio – mysigare dialekt får man leta efter!) och dricka lite cola spetsad med en skamfull stor mängd is.

Shaking Papers

Det känns tungt just nu. Som om jag har blivit lämnad ensam i en Byggnad utan att få en karta. Exit-skyltarna har sedan länge dött och slocknat och vaktmästaren har gått hem utan att erbjuda mig en hjälpande hand. Det finns broschyrer som skulle kunna hjälpa – men de är så många! De där broschyrerna, möjligheterna, och jag vågar inte ta någon. En av dem är helsvart och ibland känns den olustigt lockande, men jag skulle aldrig våga röra den, andra av dem kostar pengar och jag vet inte om de är värda att lägga några pengar på. Återligen andra broschyrer bara berättar historier om andra, andra personer just som jag – enda skillnaden är att de fick hjälp ut. Någon fattade dem vid handen och ledde dem ut ur Byggnaden med leenden och ömhetsbetygelser. Tänk om de där broschyrerna som jag står och stirrar på är fel, är de då värda att skuldsätta sig för? Är det värt att skuldsätta sig för något man är osäker på bara för att ta det där steget över kanten… För att se vad som händer. För just nu är det tomt och alla guider verkar ha hittat någon bättre att visa utvägen för.

Så, vad tror ni? Engelska i Växjö för att förbereda sig för en definitiv flytt till Dublin?

With a Stench of Garlic

Andra dagen som jag tillbringar mer än en halvtimma ute i trädgården. Har rotat fram lite snygga trälådor att ställa krukorna i (en väldig vintage-feeling med obehandlade trälådor och omålade lerkrukor) samt planterat lite i krukorna (det är en fördel att göra det ifall man vill få upp saker och ting) och påbörjat en tröstlös ogräsrensning (vilket jag gav upp efter att ha blivit biten en miljon gånger på en miljard olika ställen av hundratusen okända flygande kryp)

Idag var det hursomhelst vitlökens dag. Likt igår, då jag planterade paprika, planterade jag idag vitlök. Fyra stycken i varsin lerkruka. Clyde, Tom-Tom, Vinnie och Vito. De står nu bredvid John, Ringo och Paul i sällskap med fröstadiepaprikorna Payton och Steen (den sistnämnda döpt efter Paprika Steen – fyndigt hah?)