Captain Riley’s A-Moving

 

NY BLOGG

 

You won’t make a fool out of me

Varje gång frågar jag mig varför jag bryr mig, och varje gång får jag lika intetsägande svar. För att jag hoppas kanske, hoppas att det blir en förändring snart? Vaddå för förändring frågar ni er säkert, tja, inte vet jag. En förändring. Förändringar finns i många färger och former, man vet nog egentligen aldrig hur de ser ut fören det antingen är försent eller tills nästa förändring slår en i ansiktet med en stekspade. Jag är bara så trött, trött på att vänta och hoppas, trött på att skriva blogginlägg som ingen annan än mig själv förstår. Jag vet inte varför jag fortsätter, även om jag väl vet att jag kommer att bli besviken. Man får alltid en lika klar och tydlig käftsmäll i ansiktet i efterhand i alla fall.

Hade jag inte haft Viggo som sällskap vette gudarna vad jag hade gjort… Han sov i min säng inatt igen (och för er som är nya kan det meddelas att Viggo är en katt och inget annat). Vaknade av att det låg en lurvig liten hög invid mina fötter imorse, vi låg och halvslumrade i sisådär tjugo minuter innan Viggo började tröttna på att ligga och dra sig. Först tassade han upp till min sida av sängen, kurade ihop sig bredvid mig och lade sig tillochmed lite halvt om halvt över revbenen. Hela tiden tittade han lite sömnigt kisande på mig och spann så att hela rummet uppfylldes av det där mysiga och varma ljudet. Fem minuter senare tröttnade han också på det och hoppade nerifrån sängen, de följande fem minutrarna ägnade han sedan åt att klagande jama lite och titta uppfodrande på mig som om han ville säga: ”Upp med dig nu! Du kan inte ligga där och dra dig hela dagen, plus att jag vill ha min mat nu. Upp upp!”

Så veckorna med Viggo har fått mig att inse en sak, jag behöver ett sällskapligt husdjur. Inte som Bamse, vår egna katt, som antingen är ute eller ligger och sover för sig själv i soffan. Nej, jag vill ha ett djur som följer efter en när man går någonstans, som väntar på att man ska bli klar med något. Jag vill ha en hund. En blandras som ingen annan vill ha. Någon som jag.

Commercial

9 Crimes

Jag vill inte vara med längre. Instämmer inte i spelets regler. Vill slå mig ut. Vill kunna slå mig ut. Jag vill veta. Vara säker. Enstaka stunder av solsken. Falska leenden. Är det värt det? Jag gnäller för mycket. Alldeles för mycket. Jag gör något som för stunden känns rätt, bara för att i nästa stund ångra mig. Jag ser fram emot saker. Saker som i efterhand kändes tomt och lika meningslöst som allt annat. Jag vill köra pennan genom handen och se om blodet är rött eller svart. Jag vill lyckas. Vill se mitt namn – svart på vitt. Jag vill få hjärtat krossat, vill veta att jag lever.

Också säger jag att jag inte vet vad jag vill. Lögnare.

Lost

Klockan har ens hunnit bli 12 och jag känner redan ett svart moln av meningslöshet komma krypande. Viggo har gått och gömt sig gud vet var och Bamse sover. Jag är hungrig men har ingen aptit. Inte ens Highway 61 Revisited får mig på bra humör. Jag undviker telefonsamtal och stirrar in i väggen medan himlen droppar ner utanför mitt fönster. Tillfälliga leenden dör bort lika fort igen. Ingenting är bestående. Förutom den helvetiska meningslösheten. Jag vill inte vara ensam men jag vill kunna det. Vilja vara ensam alltså. Saker och ting skulle varit så mycket enklare om man hade varit en tvättäkta eremit. För i så fall skulle jag inte känna mig så förbenat ensam. Eller?

God knows.

Will Ye Go Lassie, Go?

Det blev en tidig dag idag. Vaknade då moder vaknade, det vill säga halv åtta cirka, och låg och halvslumrade en stund tills jag plötsligt trodde att hon var på väg ut genom dörren, och att jag inte skulle hinna säga hejdå och allt det där. Inte för att jag är någon mammagris eller något sådant, det kändes bara som att det var det minsta jag kunde göra. Vara där och säga ”Hej hej” Dock visade det sig att klockan var, ja, tidigt, så jag backade tillbaka in i rummet och skulle precis stänga dörren då Viggo kom galopperande i full karriär, så dörren fick förbli öppen medan jag återvände till sängens inbjudande värme. Somna var dock en önskedröm, så jag nöjde mig med att försöka traggla igenom ytterligare några sidor av Madame Terror innan jag slutligen kapitulerade och gick upp. Då var klockan halv nio, och fortfarande en timma tidigare än min ordinarie tid. Så nu sitter jag här, ensam i ett stort hus (Sune sitter förstås i sin bur och Viggo är… någonstans – vet ej var) med en kopp kallnad chokladmjölk bredvid och en obehaglig mjölkeftersmak i munnen samt, ja, en viss ensam tomhet. Hade tänkt cykla upp till farfars grav idag, och kanske stanna till hos faster på vägen tillbaka, men det smattrande regnet mot fönsterblecket gör inte den idéen särskilt tilltalande. Så istället blir det The High Kings, en hjärtskärande längtan efter Irland, vakuum och författarångest innan jag eventuellt tar mig i kragen och… Gör något.

 

And If Venice Is Sinking

Ibland kan små små kommentarer som i all sin korthet innehåller så mycket fakta, så mycket betydelse, betyda så oerhört mycket för mottagaren. Då varje ord värmer själen och får en att le blekt genom ett dimhölje av sorg som just då, i den sekunden, syns lite ljusare, lite lättare att ta sig igenom helt enkelt. Sådana kommentarer som man återvänder till, eller spelar upp i huvudet åter och åter igen likt en cd på repeat, bara för att få klänga fast lite extra vid den där omtanken som gjorde en varm om hjärtat första gången. Och så finns det givetvis det där andra som kan krossa glädjen lika hastigt som en uppsprickande rotvälta – men de väljer vi att blunda för, och hoppas att de försvinner och att den där första kommentaren stannar kvar… Obefläckad, varm och meningsfull. För man vet att Hon menade allvar, att Hon visste vad Hon talade om då hon skrev det.

Sedan får vi bara hoppas på att ens spruckna självförtroende inte börjar må illa och stöter undan kommentaren med en grimas och ett: ”Poppycock!”

Passar på när jag är på ett hyffsat rätuppstående humör och bjuder på en bild ifrån dagens besök av kusin + kusinbarn. En bild på en situation ni lär se ytterst sällan.

( Foto: M. Landström )

I’m just out to find the better part of me

Beslut är aldrig särskilt lätta. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland blir det ingenting mer än ett intetsägande vakuum där man ständigt tar sig för pannan och undrar om man verkligen gjorde rätt. Vissa av er där ute i min privata bloggosfär kommer att förstå vad jag menar med det här inlägget, andra kommer inte att göra det.

Ordet ”beslut” låter egentligen alldeles för hårt, för svårtuggat, likt jag just svängt in på avtagsväg i mitt liv. Vilket jag hoppas att jag inte har gjort, åtminstone inte medvetet. Men i just den här parten av mitt misslyckade liv orkar jag inte med de där tre dagarna. Tre dagar som i efterhand kommer att kännas jättebra, men som jag vet kommer att tynga mina axlar med dåligt humör och ensamhet, trots att jag ständigt kommer att vara omringad av folk. En del av mig hoppas att det går att vifta undan som en mild form av agorafobi, en annan del skriker åt mig att det bara är en usel undanflykt. Och kanske är det just det, eller så är det inte det. Vad vet jag…

I helgen stannar jag hemma som kattvakt, eller något ditåt.

Mareld

Det finns en anda i Dublin
men den är skadlig för mig

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?

Jag orkar inte förklara, försök att se det ändå.. … .

Do You Wanna

Vill inte äta frukost. Vill inte läsa. Vill inte skriva. Vill inte sitta vid datorn. Vill inte gå ut och gå. Vill inte se på tv. Vill inte sova. Vill inte vara ensam. Vill inte låtsas som om allting är bra. Vill inte vara fattig. Vill inte vara arbetslös. Vill inte jobba. Vill inte göra ingenting.

Vill att folk ska förstå. Vill veta vad jag vill göra.

Livet är helvetes mycket svårare än vad folk sa att det skulle vara.