Lost

Klockan har ens hunnit bli 12 och jag känner redan ett svart moln av meningslöshet komma krypande. Viggo har gått och gömt sig gud vet var och Bamse sover. Jag är hungrig men har ingen aptit. Inte ens Highway 61 Revisited får mig på bra humör. Jag undviker telefonsamtal och stirrar in i väggen medan himlen droppar ner utanför mitt fönster. Tillfälliga leenden dör bort lika fort igen. Ingenting är bestående. Förutom den helvetiska meningslösheten. Jag vill inte vara ensam men jag vill kunna det. Vilja vara ensam alltså. Saker och ting skulle varit så mycket enklare om man hade varit en tvättäkta eremit. För i så fall skulle jag inte känna mig så förbenat ensam. Eller?

God knows.