Love Minus Zero

© Riley / Liljengren

Lemon Tree

Trodde inte att man kunde sakna en katt så väldigt mycket som jag faktiskt saknar Viggo. Och jag vet att det kommer att kännas litet värre imorgon, då man verkligen blir ensam i huset! Det är så väldigt tomt nu när Viggo har fått åka hem. Ingen som travar efter en i hälarna, ingen som smiter runt benen och ‘pratar’ med sig själv, ingen som med stora ögon följer en med blicken då man reser sig för att gå någonstans… Ingen Viggo helt enkelt… Jag är i grymt behov av en följeslagare helt enkelt. Jag kanske är en hundmänniska trots allt?

Imorgon tänker jag plantera paprika och göra research över vitlök och tomat-plantering. För när jag ändå går här hemma utan att göra något kan jag lika gärna göra slag i en gammal dröm jag har haft: att lyckas plantera (och lyckas med) egna grönsaker, frukter etc! Hur det kommer att gå är däremot en helt annan fråga, och kommer att bli ganska intressant att följa utgången av. Än så länge har jag ju bara tre solrosor – John, Paul och Ringo (döpta efter John Lennon, Paul McCartney och Tim Roth’s karaktär Pumpkin / Ringo ur Pulp Fiction)

Blue Sunday

Är helt utmattad. Skulle förmodligen kunna somna på studs om jag väl la mig i sängen och slöt ögonen. Dagen har i helhet varit alldeles finfin! En mängd fotografier blev tagna på årets baldeltagare, och även om jag ännu inte har kikat igenom bilderna så tror jag nog att det gick bra. Vi får hoppas på det bästa till bröllopet i Augusti, jag har ju blivit utnämnd till att vara en av fotograferna och ja jag tar nog ganska allvarligt på den nomineringen. Det minsta jag kan göra är att fixa några riktigt fina fotografier, det är ju trots allt de bilderna som kommer att återspegla dagen. Hursomhelst fick därför dagens bal-fotografering att vara någon slags uppvärmning, lite övning helt enkelt. Dessutom var det trevligt att komma ut bland folk, att få vara en i mängden för en gångs skull och se något annat än det man annars ser dagligen. Ett framsteg i min kamp mot agorafobin.

Fick förresten nyss rädda livet på Bamse. Viggo vägrar ju att lämna den gamle stackaren ifred då han kommer in, och ska tvunget leka med honom i den allra vildaste form (tänk er ett lejon som hoppar på en buffel och ni vet ungefär hur det ser ut hemma hos oss då Bamse kommer innanför dörren) Efter att förvånansvärt länge ha stått ut med lekarna så satt han tillslut under en pall och kurade, och såg allmänt trött och deprimerad ut. Viggo däremot cirklade runt pallen likt en gam som väntar på att få komma fram. Jag fick därför gå fram, lyfta upp Bamse, och bära in honom på mitt rum. Satte ner honom i sängen och stängde sedan dörren efter mig. Utan att tveka föll Bamse som en fura i en liten hög i täcket och ligger nu och snarkar i min säng. Tacksam över några timmar i en Viggo-fri zon.

Like a Rolling Stone

Idag åker jag in till Gislaved-Värnamo, av no particular reason mer än att jag vill sitta på ett café och läsa, strosa runt i bokaffärer och försöka råda bot på min buss-rädsla. Så om någon känner för att träffas går jag att nå på mobiltelefonen.

Evil Ways

Det råkar alltid slumpa sig som så att det är jag som tar iväg maten ifrån Viggo då han har ätit klart, det är jag som ställer den utom räckhåll för honom, det är dessutom jag som tog ifrån honom den där roliga pinnen han lekte med häromdagen. Det är jag som sitter med vattensprutan och duschar honom blöt då han ju bara vill leka med Bamse i soffan. Det är jag som är Den Onde, det är jag som är diktatorn i vårt förhållande. Men trots allt det där så är det till min dörr han travar fram då jag vaknar om morgonen, det är då jag är inne på toaletten som han ligger just utanför och väntar förväntansfullt, det är på mina ben han ibland kan tänkas ligga på då vi ser på tv. Det var i min säng han låg häromnatten, och det var på min bröstkorg han ville ligga och brumma på då jag försökte somna om igen (det var hopplöst) Tidigare idag kom mamma på ett ord för detta underliga beteende: Stockholmssyndromet. Den stackarn lider av stockholmssyndromet.

Dessutom har vi lärt honom att det är okej att tugga på krukväxter!

It’s all over now, baby blue

Nu har Viggo haft sin första expedition utomhus, och jag misstänker att det aldrig blir någon mer för just den händelsen var så fruktansvärd att han nu, i skrivandets stund, ligger och trycker under soffan.

Okej, men för att berätta allt i kronologisk ordning…

Jag satt (föga förvånande) vid datorn då mamma plötsligt utbrast något uppgivet. Hon hade knappt hunnit öppna dörren innan Viggen susade förbi hennes ben och raka vägen ut i friheten. Givetvis hade han väl hyst denna önskan i många dagar nu, med tanke på alla längtansfulla blickar och smygningar han har tagit mot dörrar och öppna fönster. Men nu hade han äntligen kommit ut. Jag lämnade datorn, och en halväten chokladbit, vind för våg och skyndade ut till köket för att se vad det var för spektakel. Viggo satt på gräsmattan, såg med stora gula ögon på oss då vi försökte locka in honom igen. ‘Glöm det!’ såg det ut som han tänkte då han fnös och travade baklänges bort ifrån mammas lockrop. Det var då det hände… Katten. En ytterst ful strykarkatt som smyger omkring här ibland, låtsas vara oskyldig även om man kan se på hans stora feta kropp att han är ingalunda vänlig! Bamse hatar honom. Han kom rusande likt ett mörkgrått streck av fett och det enda jag hann se var hur båda katterna tog upp kampen i en kapplöpning längs med baksidan av huset. Mamma springer efter. Jag springer efter. Nästan förbi garaget ser vi hur de tumlar ihop i något som inte det minsta liknar de ‘oskyldiga’ lekar Viggo brukar föra med Bamse. Det var plötsligt blodigt allvar, och Viggos mjuka tussar flög igenom luften likt maskrosfröer en högsommardag. Mamma gjorde en attack, skrek och slog ilsket i händerna – vilket fick mister Fat att ta till skogs medan Viggo susade iväg bort i evigheten. Han var försvunnen, och vi fick ta upp sökandet. Samtidigt som mamma gick för att ta på sig skorna följde också Bamse efter i lugn och ro, och satt på trappan och studerade oss med ett rofyllt litet uttryck. Var det någon som skulle hitta Viggo så skulle det väl ändå bli Bamse, och mycket riktigt… Då jag låg på knä och försökte spana in under bilen (ifall han låg där) satte sig Bamse bredvid mig och stirrade intensivt mot något under, eller bortom bilen. Efter en hel del sökan såg jag honom så slutligen, ligga och trycka under passagerarsätet (ja just det Viggo kissade ner då vi skjutsade hem honom förra gången) Och nu låg han där, och tryckte skrämt. Att plocka upp honom visade sig vara nema problemas, och vi kunde snart bära in den stackars katten till säkerheten. Knappt över tröskeln slet han sig ifrån mammas famn och rusade in under soffan.

Och nu, ja nu ligger han och får en omfattande kamning, tillgivna klappar och tröstande ord. It’s all over now, baby blue.

Magnificent

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker den här bilden är så fruktansvärt… vacker. Om det är ljuset, undermeningen eller det faktum att hela den scenen är så stark (Million Dollar Hotel – Jeremy Davies & Tim Roth) vet jag inte. Men den har fastnat i mitt hjärta, etsat sig fast likt ett brännjärn, och vägrar att ge vika.

• • •

För övrigt råkade Viggo bli inlåst på toaletten häromkvällen. Mamma släppte ut honom (och moppade skit) morgonen därpå, och senast idag hade han lagt en hög på samma ställe. Uppenbarligen har han därför fått för sig att det är helt okej att skita bredvid handfatet också, vilket har fått till följd att hans älskade badrum är off limits hädanefter.

Only a Hobo

Godmorgon, godmorgon! Inleder en exakt likadan onsdag som alla andra onsdagar med Bob Dylan’s Bootleg Series, och lite drömmar om en varm kopp te och något att sysselsätta mig med. Jag kommer snart till det. Tekoppen och min facial expressions bok alltså. Det enda positiva med just onsdagar är att Lie To Me visas (TV4 – 21.00) och att jag därför får ytterligare lite lie-detecting Tim Roth att mysa framför. Hail to that!

Viggo galopperade glatt fram till mig när jag kom ut ur rummet i morse. Jag trodde först att det berodde på att han var hungrig eller något ditåt (det brukar antingen vara det, eller så sitter Bamse utanför fönstret och Viggo vill att man ska släppa in honom) men den här gången var det ingetdera! Maten stod fortfarande framme och Bamse syntes inte till någonstans. Värmer i hjärtat att inbilla sig att det var mig Viggo saknade. Och han kurrade ungefär lika högt och lika ihärdigt som en sikorsky helikopter när jag lyfte upp honom i famnen. Sällskapligare och keligare katt tror jag faktiskt inte att jag har träffat! Nog har Viggo sina galna upptåg, då han är totalt hopplös att få tag på, men så kommer de där stunderna då han är världens sötaste, ligger och sover bakom gardinen eller rullar ihop sig uppe på soffan, eller (vilket har blivit hans favoritsysselsättning) vräker ut sig i solskenet som faller in genom fönstren, kurrar högt och njuter med slutna ögon av solen. Häromdagen tänkte jag testa och se hur långt hans toalett-kärlek verkligen går, så jag lät dörren stå på glänt då jag gick för att duscha. Vem tror ni ganska snart stack in huvudet genom duschdraperiet och nyfiket plaskade i vattnet? Jorå, Viggo. Han drog ganska snart ut huvudet igen, men efter ett tag insåg jag att han hela tiden låg på badrumsmattan och väntade på mig.

På mediaplayern right now: Suze (The Cough Song) – Bob Dylan

Ett underbart akustiskt gitarrsolo inleder en mycket vacker låt, följt av lite dylanesquet munspel – tills han helt plötsligt, mitt i munspelet, börjar hosta oprovocerat och brister i skratt. Det är unplugged när det är som mest äkta.

Tangled up in blue

Efter att i lite mindre än elva år endast ha haft en katt som inte vet något annat om livet än att äta-sova-äta-sova-sova så känns det faktiskt lite underligt att helt plötsligt ha en Vilde som leker kavalleri igenom huset, galopperar (med frambenen slängandes åt sidorna) tvärs igenom från mitt rum ut till tvrummet, med pudelsvansen vispande runt i luften likt en vimpel. Han leker med precis allting, nej jag överdriver inte. Allt går att få roligt, inklusive luft. Och då han inte leker svansar han runt ens ben, bara för att helt utan förvarning kasta tassarna omkring en och vid önskad reaktion (ett ryck och impulsivt ‘aargh!’) skjuter han upp som en kanon, överlycklig och i tron om att man ska kasta sig ner på golvet och tumla runt med honom. Allt detta vill han att Bamse ska göra. Bamse däremot vet inte hur man leker utan att ha sylvassa klor utdragna och ögonen inställda på ”Jakt – blod – mat” Därför blir det som det blir då Viggo försöker leka med Bamse…

Senaste, lite smått misslyckade, försök till lek Viggo tog sig var med mammas garnnystan. Garn är ju väldigt kul. Vilken katt vid sina sinnens fulla bruk tycker inte att garn är kul liksom? Till och med Bamse leker med garn. Ibland. Sisådär tre gånger om året. Det här garnet var dock extra kul, för det var utdraget, och mamma var i full färd med att rensa ut lite knutslag samt påbörja en stickning. Viggo travade nyfiket fram till korgen. Stirrade hänfört med stora gula ögon på den levande tråden innan han med kritvit tass slog till. Ett – noll till Viggen. Han högg in i hänsynslös brutalitet, slet, gnagde, rev och njöt i fulla drag av sitt fångna byte.

Tills han trasslade in sig utan dess like.

Halvminuten senare tröttnade han på just den leken och tänkte gå därifrån. Han backar, ruskar lite på huvudet, och då jag kastar mig fram för att få tag på honom innan helvetet bryter loss inser han att han sitter fast och kilar iväg in under bordet. Garnet sluts åt än hårdare, spänns åt runtom bordsben tills hela rummet ser ut som en snubbeltråd. Tillslut klämmer han sig skrämd in i ett hörn av rummet, och lugnt och fint lyckas jag få tag på honom. Sedan sitter vi i någon minut och trasslas loss ifrån mammas vante. Men leken, ja den var kul. Och hjälten travar därifrån utan vare sig bekymmer eller posttraumatisk stress.

Me, my shadow and I

Ville bara börja med att påpeka att VIDEON jag dedikerade nedanför valdes inte på grund av hurpass bra själva videon var, utan för LÅTEN. You see? Jag tyckte ELO passade bättre än The Beach Boys liksom. Sådetså, Viktor.

Viggo tassade just ut ur mitt rum igen, så fort man vaknar om morgonen och går ut i köket för att sätta på tevattnet kan man ge sig denn på att han kommer travandes ur tv-rummet efter en liten stund, sedan följer han efter en som en liten skugga, virvlar omkring benen på sitt typiska iller-sätt och hummar lite förstående då och då. Tror dessutom att han blev lite sur på mig för att jag plockade bort maten… För ja, han äter som en häst (underlig jämförelse?) då matskålen väl står framme. Stackars Bamse blir ju alldeles perplex också då han kommer in och stirrar förundrat på platsen där hans mat en gång i tiden har stått (vilket för med sig att vi får ställa ner den till honom förstås) Och jag vet inte om det är av kärlek, lekfullhet eller någon slags ensamhet men då jag har gjort klart mitt te och traskar tillbaka in till mitt rum (igår och idag av anledningen för att se ytterligare avsnitt av Without a Trace) följer Skuggan (aka Viggo) efter mig. Han går förstås inte. Han travar (som en häst ja) och har en elak förmåga att alltid försöka lägga sin kropp runt mina ben så att man är på god väg att snubbla och slå skallen i klick-parketten.

Och ni vill inte ens veta hur han uppträder när vi tittar på tv numera. För då han inte ligger och lurpassar på oss bakom panelgardinerna i tvrumsfönstret så övar han längdhopp ifrån fönsterbrädan - tvärs över mamma och ner på golvet. Den ni. Är det konstigt att vi starkt överväger inköpande av kevlar-västar till huset kanske?