Where the Wild Things Are

Är det bara jag som kommer ihåg den här barnboken? Till Vildingarnas Land, eller Where the Wild Things Are som den heter på orginalspråket. Text och bild av Maurice Sendak. 16 oktober kommer hursomhelst FILMEN på denna bok ut och jag, ja, jag var fullständigt extatisk av nostalgi när jag såg trailern för första gången på bion igår.

Och snart är det bara en månad kvar…

Crosseyed Beautiful Youngunz

Klockan 11.08 (ELVANOLLÅTTA) sade jag Godmorgon till världen och kravlade mig upp i sängen. Smått förskräckt av den sena timman men också ganska så utvilad. Som det kan gå när man sitter och tittar på en usel film fram till 02.43 (NOLLTVÅFÖTTITRE)

Jag säger bara en sak, To Kill a Priest är inte värd att se! Såvida man inte har någon slags massiv kärlek för solidaritet, ondskefulla kommunister och dåligt skådespel. Jag satt bara hela filmen och undrade vem som var mest messed up av karaktärerna. Christopher Lambert var som vanligt jobbig att se i sina försök att krysta fram prästen, inte ens Ed Harris uppnådde den prestation jag hade hoppats på. Pete Postlewaithe däremot lyckades riktigt bra, vilket gladde mig något enormt. Också kommer vi till det namnet som gjorde att jag såg filmen från första början, och en besvikelse vars chock jag ännu inte riktigt har hämtat mig ifrån. Tim Roth. Han lyckades inte leverera fören hans karaktär framemot slutet blev iskallt psykopatisk. Vilket i och för sig inte är särskilt förvånande, han har ju en förmåga att klara just de rollerna med bravur.

The Legend of 1900

Fick just en craving av att se The Legend of 1900 för fjärde (eller blir det femte?) gången. Min dröm-film, den jag sätter mig ner och ser då jag känner mig deprimerad och vill sjunka in i en drömvärld där mina egna problem inte existerar. Den är för mig lite som sagoböcker har varit för mänskligheten genom åren, det man tar till då man helt enkelt vill låtsas som om det inte finns något bortanför de där bokbladen – eller som i mitt fall, tvskärmen.

Kom just på, i skrivandets stund, att jag ju faktiskt (vad jag kan minnas i alla fall) inte har skrivit någon slags recension över denna film. En i mina ögon alldeles fantastisk film som verkligen borde få mer uppmärksamhet än vad den har fått genom åren. Och nej, jag tycker inte bara om den för att Tim Roth är med och gör en alldeles brilliant rollprestation (allthough… det kan ha haft något med saken att göra i början). Den är fin helt enkelt. Blandar drama med fascination, sorg med kärlek och musik med… musik. Handlingen kan tyckas underlig, men det är just det som gör den så fantastisk! En grovarbetare på en atlantångare i början av 1900-talet hittar ett övergivet spädbarn ovanpå ett piano, han tar hand om pojken som sin son. Tids nog visar det sig att pojken har en nästan övernaturlig begåvning vid pianot och blir, då han har växt upp, fartygets pianist. Den röda tråden i filmen är att pojken, mannen, aldrig någonsin har lämnat fartyget. Det är en gripande berättelse, och även om man tycker att han verkar helt rubbad så förstår man honom trots allt tillslut. Slutscenen är en av de vackraste jag vet, men för att inte spoila er med något så bjuder jag på en annan scen istället; fantastisk och rolig i sitt slag!

Badland

Britterna har gjort det igen – Producerat en skådespelare som stjäl rollerna ifrån de stackars amerikanarna. Jamie Draven (kanske mest känd som Billy Elliots storebror Tony) spelar i Badland en före detta soldat, nyss hemkommen ifrån Irak, som har stora svårigheter att klara av vardagen, och klarar av den breda Wyoming-dialekten med bravur.

Vid första anblick känns det lite som en budgetfilm, vilket det förmodligen också är, men för en gångs skull störs jag inte av det. Det är en bra film som lyckas göra något suveränt med det lilla, med en kraftfull karaktärsmålning och ett bra soundtrack (för dig som gillar Ray LaMontagne och slow-country) Själva handlingen är något hemsk, och det ligger ett obehagligt töcken över hela filmen. Ett töcken som lättas upp mot mitten av filmen. Hursomhelst ses den bäst om man inte vet vad filmens handling egentligen är, mer än att filmens huvudkaraktär Jerry har (som sagt) svårt att handskas med verkligheten efter kriget. Det är ett knytnävesslag rakt i solar plexus på alla som trott att det är vackert och hedervärt att vara en soldat för sitt land, och ytterligare en kniv i sidan av verkligheten runtom Irak-kriget där frågan ”Why?” behandlas frekvent.

Om inte annat så är ju Jamie Draven aldrig fel att vila ögonen på, även om han inte ler en enda gång i hela filmen.

While My Guitar Gently Weeps

Det finns ytterligare en sak jag stör mig på, förutom Idol-stjärnor och att SVT glömde bort att skriva med Alien som en av de filmer man känner igen John Hurt ifrån, och det är:

Svenskarnas glömska angående internationella svenskar.

Satt just och såg reprisen av Filip och Fredriks Söndagsparty, där Malin Åkerman kom in som gäst. De pratade sig varma om denna skådespelerska (som jag för övrigt ännu inte har sett i något) såsom en av de svenskar som verkligen har potential att slå igenom i Hollywood. I detta samtalsämne drog de dessutom upp en annan svensk skådespelare. Nämligen Stellan Skarsgård (eller var det Alexander Skarsgårds möjlighet att slå igenom?) hursomhelst så irriterade det mig något vansinnigt. Att svenskar har mage förgylla vissa få svenskars genomslag internationellt, men sedan helt glömma bort de skådespelare som verkligen har lyckats! Har ingen där ute hört talas om Peter Stormare till exempel? Till skillnad från Malin Åkerman har Peter Stormare dessutom växt upp i Sverige, något som Åkerman inte verkar ha gjort.

Så sammandrag, att svenskar helt enkelt bara kommer ihåg Stellan Skarsgård såsom ett svenskt namn internationellt. Skäms!

Amsterdam Blue

Rätt så slapp dag idag (surprise!) Började med att se Circus, en film med John Hannah och Peter Stormare som gick i natt (bandade den) Hyffsat bra, inte dålig, men heller inte en film som jag skriker av sorg utifall att jag råkar banda över den med något annat. (Inte så som jag blev lite ledsen då jag igårkväll hittade mitt band märkt med Heart of Darkness och sedan kom ihåg att jag bandade över den första timmen med sista avsnittet av Lie to Me… Varför kunde jag inte ha valt ett annat band för det!?) Sedan tog jag itu med att städa. Det är fascinerande hur snabbt det blir dammigt på mitt lilla rum! I synnerhet med en långhårig katt i huset… För tro inte att det bara var granitgrått damm i de där dammtussarna, nej nej, jag hittade nog allt lite silvervitt katthår också.

Så nu sitter jag här, lite friskluft genom det öppna fönstret, ett dammsugat rum och soundtracket till The Million Dollar Hotel i mediaplayern. Nu återstår bara frågan vad jag ska göra härnäst, lunch? Förmodligen. Då står det mellan hamburgare utan hamburgerbröd (ganska uteslutet) eller nudlarna (också det ganska uteslutet) Svält? Yay!

A Lament for Carradine

David Carradine är död. Kanske mest känd för sin roll som Bill i Tarantino’s Kill Bill filmer. Blev oförklarligt ledsen när jag hörde nyheten… Nästan mer vemodig än vad jag blev då man fick nyheten om Heath Ledgers tragiska självmord. Ännu mer sorgset blev det då man läste hur han dog. 73 år. Den logiska, och direkta, slutsatsen man drar är ju att han dog en naturlig död, fridsamt insomnande i sin säng ungefär, men icke då. Han hade hittats hängd i sitt hotellrum i Bangkok. Vilket bara gör saken ännu värre.

Titeln på filmerna som gjorde honom känd på nytt, och ihågkommen av den yngre generationen, känns nu helt plötsligt väldigt ruggig. Ett minnes-maraton av just nämnda filmer kanske är på sin plats?

Och för att citera en vän: ”Ibland suger livet, varför dör inte alla kassa skådespelare istället!?” So true – so true…

  

It Hurts

Bläddrade igenom veckans tv-tidning och fastnade lite halvintresserat vid handlingen av veckans avsnitt av Vem tror du att du är? Där Stephen Fry hjälper diverse brittiska kändisar att gräva reda på sina rötter. Den här gången är det John Hurt’s tur att få greppa spaden och börja skyffla. Inte bara blev jag förskräckt över det faktum att John Hurt (en skådespelare som jag fortfarande inte har förlåtit för att han var så obeskrivligt äcklig, duktig men ruggig, i Rob Roy) tror sig vara ifrån Irland, men också Aftonbladets val av filmer och roller för att läsaren ska få en bild av vilken skådespelare det handlar om. Caligula i Jag, Claudius och Elefantmannen i Elefantmannen (en nyhet för mig, men det förvånar mig inte det minsta med tanke på hans utseende) Men vilken frisk människa kännetecknar dessa roller med John Hurt!? En man som vi, åtminstone den yngre generationen, i alla fall borde förknippa mer med förlossningsscenen (lägg märke till eufemismen) i Alien. Men så är det ju SVT som kör det här programmet, kanske har det något med det att göra.

Punkt två på min agenda över ting som stör mig är: Idolstjärnor. Ja jag vet, det har hänt förr och det KOMMER att hända igen! Mitt hat mot de där massproducerade plastartiklarna blir bara värre och värre. Jag tycker riktigt bra om Norges vinnarbidrag i Eurovision Song Contest (och det är något som inte händer särskilt ofta), jag kan rentav sträcka mig så långt som att säga att jag tycker att den är riktigt BRA. Men det var innan jag fick se hur Alexander Rybak ser ut och läste i någon liten notis om att han hade varit med i den norska versionen av Idol. Inte för att detta utseende-matter ska behöva stå i vägen för vad jag tycker om just den där låten, men jag måste tyvärr erkänna att min förtjusning för den har svalnat ordentligt. Och då snackar vi inte ’svalnat’ som i att teet har slutat ryka, utan ’svalnat’ som i att det plötsligt slog över till December och en iskall vind ifrån Moskva drog in över den småländska tundran. Helt plötsligt verkar alla artister vara yngre än vad jag är, och det stör mig! Som exempelvis Johan Palm. Han är sexton år för guds skull!

Kanske är det någon slags förvrinden åldersnoja som jag har drabbats av. Kanske är det därför jag har blivit så besatt av Bob Dylan på senaste tiden… Där behöver jag åtminstone inte vara rädd för att vara äldre än artisten… Det är tveksamt om ens Larry King kan slå Bob Dylan vad gäller åldern. Plötsligt ser jag framför mig två män som sitter i antikens Rom och diskuterar politik. Larry King och Bob Dylan – bortsett ifrån att Dylan skulle ha sagt något opassande och lämnat Larry ensam vid cisternen.

Dream or Reality

Forever Young

Ett säkert tecken på att man har växt upp och börjar känna sig äldre än den yngre generationen är (förutom att jag fick ett röstkort på posten häromdagen) då man skummar igenom tvtidningen, får syn på en serie i repris och känner en kraftig våg av nostalgi skölja över en likt en tsunami. Jag gjorde just detta i morse, med sugröret till ett glas apelsinjuice (jepp, jag var för trött i armarna för att orka lyfta glaset, pga gravgrävandet igår) i ena mungipan, en rostad smörgås i den andra och tvtidningen framför mig. SVT ska nämligen börja sända Pistvakt igen, jag log alldeles förälskat med minnen av många fina kvällar då jag satt uppe i soffan och tittade på Jan-Erik, Karl-Erik och… Erik, eller vad det nu var de hette. Jag minns till och med att jag brukade vara rädd för det, det var något med musiken om jag minns rätt, som gjorde att jag satt och var smått skrämd både under och efter varje episod av Pistvakt. Jähkel var en del av min barndom. Men som om inte detta vore nog läste jag först nu på allvar vad det var för repris som visas efter Pistvakt. Jo, Sjukan. Det var då tsunamin verkligen slog mig, ett förtjust kvittrande lämnade min strupe såpass högt att mamma tvingades fråga vad det var med mig. Sjukan var också en av de där serierna som jag följde, och älskade. Men det är inte det som är det mest nostalgiska, utan det faktum att detta är  min generation av tv-serier. I hela min barndom känns det som om jag har följt serier som bara har varit repriser av sådant som mina storasyskon tittade på då de var små. Men nu kommer repriser av de där komediserierna som jag följde som liten. Pistvakt (1998) och Sjukan (1995). Jag ser mig själv som en av ‘De sista åttiotalisterna’, men det hindrar inte det faktum att jag växte upp och sög åt mig av Nittiotalet.