Love Minus Zero

© Riley / Liljengren

Same Old Thing

Att något så litet och så fjantigt kan såra så mycket… Likt ett decimeterdjupt sår rakt in i köttet, bestrött av kristallvitt havssalt och lämnat till att på egen hand läka i kvav värme. Eller rättare sagt, ignorerat och bortviftat med ett ”Det finns värre!” Hur lång tid ska det behöva gå?

Viggo ligger kollapsat raklång i sängen, sover. Han blir latare för varje dag den katten… Liksom jag. Jag borde egentligen skriva, men har inte haft vare sig ork eller inspiration på sista tiden. The same old thing I guess.

Late Night with Captain Riley

Satt just i godan ro och surfade runt på Allposters.com, letade som vanligt efter någon snygg Reservoir Dogs plansch (en uppgift lättare sagt än gjort) och råkade snubbla in på en kategori vid namn Fargo. Och titta vad jag hittade (visualisera dig ett litet förtjust småleende så vet du hur jag såg ut i mitt eureka-moment)

25×20, nästan lite perfekt på min vägg ju, strax under Steve Zahn autografen och bredvid Pulp Fiction planschen.

Where are you Tonight

Idag känns meningslös. Inte så där deprimerande hopplöst, utan snarare bara meningslöst. Har ingen inspiration, ingen lust till någonting överhuvudtaget och det finns inga roliga människor att umgås med där ute. Allt är tomt och väldigt offline.

Hela mitt liv känns för övrigt offline.

Pendlar mellan att vilja jobba med hästar till att vilja sätta tänderna i psykologi, alltid med en gemensam nämnare om att vilja bli författare. Gud vet om det kommer att slå in… Hur försörjer man sig tills man blir bokmiljonär förresten? Har ingen plats för de nya böckerna som jag drog på mig på utgallratsektionen på biblioteket igår heller. Margaret Thatchers självbiografi, en bok om Edward Munch, diktbok av Esaias Tegnér och ytterligare en med bilder av, på och runtom Ingmar Bergman. Dessutom köpte jag visst ”Vägen” av Cormac McCarthy på ica också. För att inte tala om de fyra böcker som jag sedan lånade (bland dem ”Odysseus” av James Joyce som jag ännu inte har orkat igenom mer än första kapitlet), samt de två böcker som jag redan är igång och läser (bland dem Jan Guillou’s ”Madame Terror” på väg att bli utläst) Det roliga i kråksången är att jag aldrig läser nuförtiden heller, sträckläsningens tid är slut sedan länge.  

Dagens lite roligare punkt är väl det avsnittet av Miss Marple (från cirka 1985) som jag bandade inatt och såg till frukosten, med en ung (och därmed också ganska goodlooking) Tim Roth i rollen som en psykiskt instabil ungdomsbrottsling. Det ska inte till mycket för att få mig att le.

Where the Wild Things Are

Är det bara jag som kommer ihåg den här barnboken? Till Vildingarnas Land, eller Where the Wild Things Are som den heter på orginalspråket. Text och bild av Maurice Sendak. 16 oktober kommer hursomhelst FILMEN på denna bok ut och jag, ja, jag var fullständigt extatisk av nostalgi när jag såg trailern för första gången på bion igår.

Och snart är det bara en månad kvar…

Ellis Island Archive

Mycket kul kan man hitta när arkiven ifrån Ellis Island (hamnen där majoriteten av alla emigranter anlände under emigrationen till Amerika) finns gratis att söka i på internet. Bland annat deras manifests, där passagerarna skrevs upp tillsammans med hår- och ögonfärg, hemstad, vart de skulle, om de var psykiskt sjuka och… Lite andra saker som uppenbarligen var viktiga att veta för att komma in i landet på den tiden.

Crosseyed Beautiful Youngunz

Klockan 11.08 (ELVANOLLÅTTA) sade jag Godmorgon till världen och kravlade mig upp i sängen. Smått förskräckt av den sena timman men också ganska så utvilad. Som det kan gå när man sitter och tittar på en usel film fram till 02.43 (NOLLTVÅFÖTTITRE)

Jag säger bara en sak, To Kill a Priest är inte värd att se! Såvida man inte har någon slags massiv kärlek för solidaritet, ondskefulla kommunister och dåligt skådespel. Jag satt bara hela filmen och undrade vem som var mest messed up av karaktärerna. Christopher Lambert var som vanligt jobbig att se i sina försök att krysta fram prästen, inte ens Ed Harris uppnådde den prestation jag hade hoppats på. Pete Postlewaithe däremot lyckades riktigt bra, vilket gladde mig något enormt. Också kommer vi till det namnet som gjorde att jag såg filmen från första början, och en besvikelse vars chock jag ännu inte riktigt har hämtat mig ifrån. Tim Roth. Han lyckades inte leverera fören hans karaktär framemot slutet blev iskallt psykopatisk. Vilket i och för sig inte är särskilt förvånande, han har ju en förmåga att klara just de rollerna med bravur.

No Place To Fall

Igårkväll kom jag hem ifrån en hektisk helg i Falkenberg. Faktum är nog att jag fortfarande inte riktigt har lyckats varva ner på allvar, vilket gör att jag inte kan formulera händelsen och känslorna däri på något rättvist sätt. Det enda jag kan säga så här långt är att jag nu i efterhand ser, och känner mig missnöjd med, fotograferingen. Den kunde ha varit så mycket bättre, och ibland undrar jag om jag verkligen har det som krävs ifall jag nu skulle vilja bli en professionell fotograf. Eller så är det bara jag som är fortsätt psykiskt nere efter ett visst platt fall för någon timma sedan, då jag återigen insåg att allt var back to normal och att jag fortfarande inte vet vad i helvete jag vill göra med mitt liv. Ingenting känns riktigt rätt. Skulle någon fråga mig vad jag vill bli skulle jag svara konstnär. Men har jag verkligen ryggraden som krävs för det? För de få saker jag gör känner jag mig misslyckad på. Och hur försörjer man sig som misslyckad konstnär? För blod, tårar och uttorkade bläckpennor är inget försörjningssätt.

Och vad gäller årets Strängnäs… Vare sig den där ångesten är inbillad eller verklig så är den lika närvarande som ett brännsår. Jag vet helt enkelt inte om jag i just den här perioden av mitt liv klarar av såpass stora folksamlingar, genomtrevliga människor, deras lyckliga fasader och den alltid lika oundvikliga frågan: ”Så vad gör du nuförtiden då?”

Like a Rolling Stone

Vad meningsfullt det känns att skriva blogg när man får 1 besökare två dagar i rad.  Ganska intressant att sedan undra vem denna enda besökaren är?

Hursomhelst är jag i något smärre upplösningstillstånd för ögonblicket. All klädespackning är avklarad, och all annan packning ska finputsas så fort det blir tid att göra sig ordentligt iordning. Det roliga med mig är att jag är fullt inkapabel till att packa långt i förväg. För sådant som jag behöver ha med mig är också sådant som används dagligen, ja mer eller mindre sekundligen. Det betyder alltså (logiskt sett) att jag inte kan packa ner allt fören i absolut sista sekunden. Ting såsom bok, skrivblock och penna kan inte åka ner i väskan fören jag vet med mig att jag inte kommer att ha tid att använda dem innan avfärd. Jag känner mig väldigt omständig i sådana här situationer, inte heller blir det bättre av att jag minns att jag måste bädda nytt i sängen så att allt är mysigt och klart att sova i när man kommer hem igen. Det hjälper inte heller att jag är SCARED SHITLESS ÖVERHUVUDTAGET!

Men nu är det nog säkrast att jag tar mig i kragen, avslutar blogginlägget och lämnar er för helgen. Sayonara and see you on sunday! (då blir det förresten dags för Viggo att sätta tassarna i vårat residens igen – och det ser vi fram emot! Äntligen lite vettigt sällskap i huset…)

Over and out. 

Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again

Riley och stress är två negativa poler. Vi går inte ihop. ”Not compatible” som en cybermen skulle ha sagt strax innan han deletar oss (lägg märke till min oerhört charmiga försvenskning och avrundning av det engelska ordet ‘delete’ till ‘deleta’, dvs ‘förinta’ eller något i den stilen)

Har sprungit omkring som en skållad bäver hela kvällen i försök att få ordning på allt. Imorgon åker jag (vi) till Falkenberg, och då måste man ju faktiskt ha packning med sig. Negativiteten är bara den att jag aldrig vet vad jag ska ha för kläder på/med mig fören absolut sista timmen innan deadline, så allt sådant kommer att tvingas stressas vidare med imorgon. Dessutom köpte jag en film idag (Bravo Two Zero med den alltid lika underbara Sean Bean i huvudrollen) som jag skulle vilja titta på, men så skulle jag också behöva skriva lite mer på projektet. ”Skriv alltid något varje dag, hur mycket eller lite inspiration du än har” som min handledare en gång sade till mig (dock utan önskad effekt)

Så just nu är jag kluven. Skriva på något som jag inte har någon blixtrande inspiration till, eller dreggla någon timma framför en snygg karl i uniform?